Amandien

När bokens sista blad är på väg att läsas ut är det som om läsförmågan segnar till. För sinnet vet att när den slagits igen kommer den inte öppnas igen för en lång tid framåt och den får ensam stå i bokhyllan degraderad till prydnad, som en piedestal för dammet som faller i drivor på dess bortglömda yta. Det är som om boken har vuxit in i ens värld och i samma stund som den stängs rycks denna värld brutalt bort och lämnar ett tomrum, en känsla av ofullständighet. Man kommer inte tillbaka till världen som den var då man läste boken för första gången en gång till, den är förbrukad och existerar endast som en oxid av det som varit. Man har bara sitt rostiga minne kvar.