Amandien

Idag är det en sådan där vacker höstdag igen. Solen lyser på röda trädkronor.

Sådana här dagar blir jag lätt sentimental mitt i det annars så bittra sinnelag jag håller mig med. Lite som när Sara i torsdags uttryckte sitt gillande av ett träd som jag berättade om, fast jag håller inne med att uttrycka högt hur vackra träden är. Även om det kanske hade varit trevligare om jag gjort det. ...eller irriterande. Det är en smaksak.

Genom det av andra personers förmodligen otvättade och därmed feta kalufser nedkletade bussfönstret kan jag i alla fall se hur verkligheten börjar kunna kallas höst. (Också en vespa som lyckat hitta motorvägen samt en vad jag uppfattar vara en ung förare sittandes på den. Även en uppochnedvänd brygga i en av motorvägsresenärer bortglömd sjö kan läggas till de mer anmärkningsvärda sevärdheterna).

Min sentimentalitet uttrycks inte bara genom en outgrundlig kärlek till alla höstträd, utan också genom en harmonisk ovilja att plugga tillsammans med en mycket stark vilja att läsa skönlitterära böcker. För närvarande har jag en del olästa böcker i min bokhylla att välja mellan. Ett faktum vissa läsare kanske har hört talas om. Som om det inte var nog med dessa sentimentalitetsuttryck kommer också en textrad av Ryan Adams in i huvudet på mig med jämna mellanrum: Blue sky, when you gonna´ learn to rain?

Man måste leva med ensamheten, inte i den. Ibland glider man in det, fast man försöker hålla sig utanför. Då lyssnar jag på en hjärtskärande melodi med denna text (I taught myself how to grow old - R. Adams):

Poor little rose, beaten by the rain
In the wind in the gale, thunder and the hail
Sometimes I feel like I'm going insane
Without the numbness or the pain so intense to feel
Especially now it added up through the years

And I, I taught myself how to grow
Without any love and there was poison in the rain
I taught myself how to grow
Now I'm crooked on the outside, and the inside's broke

Most of the time I got nothing to say
When I do it's nothing and nobody's there to listen anyway
I know I'm probably better off this way
I just listen to the voices on the TV 'til I'm tired
My eyes grow heavy and I fade away

'Cause I, I taught myself how to grow
Without any love and there was poison in the rain
I taught myself how to grow
'Til I was crooked on the outside
I taught myself how to grow
Without any love and there was poison in the rain
I taught myself how to grow
'Til I was crooked on the outside, inside's caved
Crooked on the outside, inside's caved
Crooked on the outside, inside's caved
I taught myself how to grow old

Natten doftade vin. Så fort jag satt min fot utanför porten såg jag hur svart natten var, att natten kändes höst. Mitt i andra steget stannade jag upp. Jag insåg att jag över sommaren hade glömt stjärnorna. Jag tror inte jag sett dem en enda gång, någon enda natt på hela sommaren. Jag kunde inte slita blicken. Min hund nosade i gräset.

Jag gick ned mot skolan, men det var för ljust. Jag gick vidare ned för backen och där såg jag en dröm, men det var för ljust där också. Jag gick ned på fotbollsplanen och där var det inte lika ljust. Men ljusen längre bort gjorde att mörkret kom för nära. Men stjärnorna var där. Så högt upp, så långt bort, som en utdragen ton på en violin. Så är stjärnorna.

Jag styrde stegen tillbaka igen, gick förbi drömmen igen och såg ned i gräset, såg på träden, gick upp för backen. Precis när jag var på väg att vända blicken över skolans tak såg jag ett starkt sken som föll. Jag frös. Ett stjärnfall. Jag stängde ögonen för att inte falla isär och andades. Alla mina drömmar flög förbi i mitt huvud, alla mina önskningar (och inga får ni veta), en värld. När jag öppnade ögonen ville jag svimma. Hur kan någon gå omkring på så mycket känslor och drömmar? Jag vinglade.

När jag stod på gräset utanför porten såg jag en satellit som flög över himlavalvet. Ja, man ser att det är himlavalvet de flyger över, satelliterna. En konstant fart rakt över världen vi bor på. Sedan försvann den i skuggorna över skogen. I skuggan av gatljusen.

Jag såg på Harry. Han nosade omkring på samma ställe som förut. Jag såg på stjärnorna. De satt på samma ställe som förut. Vad tänker något så högt upp, så långt bort, om min hund? Hur kan någon förstå? Natten doftade vin.

Så gick jag in.

Får man dricka vin två dagar i rad? Här sitter jag med mitt kaffe och lyssnar på filmmusiken till The Hours (som är den underbaraste musiken man kan lyssna på) och är sugen på ett glas vin idag igen (fiffigt med skruvkork på vinflaskorna!). Det skulle vara trevligt med det som sällskap ikväll, för jag känner mig plågsamt sentimental och bilder från filmatiseringen av The Hours flyger förbi min inre syn som en romantisk dimma av ensamhet. För ensamhet är vackert i historierna och berättelser, men hur är det att vara i den i verkligheten. I nuet? Ibland känns det bra, ibland kommer något och stör och man märker att man inte vill vara ensam och då blir man helt plötsligt ensammare än någonsin.

Idag när jag körde morfars Volvo från Strömstad och hem igen fick jag en vision. Jag hade för ovanlighetens skull tagit på mig min ring jag fick av mamma på studenten... ja. Jag fick helt plötsligt känslan att jag ville vara på väg hem till min villa och mina barn, en välkomnande kyss när jag kommit in i hallen och till en färdig middag som står på bordet. (Fånigt). (?)

Så därför skall jag dricka vin ikväll igen. För det är vad vi singlar gör. Och kanske skall jag laga köttbullar, och kanske till och med piroger. Kanske pratar jag lite med mina vissna krukväxter och hatar all teknik i mitt hem som inte fungerar (jag är av övertygelsen att jag omges av ett magnetiskt fält som stör all teknik som kommer i närheten av mig). Och kanske skall jag duscha en gång till och kanske ser jag på The Hours och gråter när Richard begår självmord. För det är vad Mrs Dalloway gör.

Och jag älskar Virginia Woolf.

Men nu sitter jag med mitt kaffe, och snart skall jag öppna rutiga kokboken. Snart skall jag sätta på The Hours på högsta volym och flyta ut i lägenheten. Snart skall jag resa mig från datorn. Ad astra.

Jag har världens längsta rast och kan bara inte sitta inte i ett personalrum (vilkets personal är ena surbultar nästan hela högen - trots det fina vädret) på en VFU-skola och läsa. Jag bestämmer mig för att gå ut i världen och se om mina fördomar om förortsmiljö stämmer. När man bara sett området precis inpå skolan blir man inte direkt bedövad av att det är så vackert.

*

Till en början var jag föga imponerad av utformningen av något slags torg med en stor torrlagd betongdamm full med skräp (där det satt en rullstolsbunden tant och någon annan med rullator) bakom en Lidl(uschuschusch)affär. Där fanns inget annat att upptäcka än mina fördomsbilder placerade i verkligheten.

Men sedan började det lukta gräs och låta av en gräsklippare, en tjej kom ur en träddunge med två hundar och efter det... två av de största, vackraste, blommande körsbärsträd jag sett denna vår, ståendes i den mysigaste lilla parken.. I och för sig tillhörde detta något äldreboende (gamla människor satt utpackade på en liten balkong och åt) men det hindrade inte mig från att stryka handen genom ett fång blommor och känna om de doftade som de såg ut. Jag älskar blommor på träd.

Efter detta gick jag mellan husen, upp för en trappa och vidare på baksidan av ett grått hus. Där gick en tant som jag försökte heja på med ett trevligt leende, men hon såg bara sur och tråkig ut och gick förbi. Antingen var hon trög eller så var hon inte receptiv för trevlighet. (Dock var det en annan tant som inte var trög när jag var påväg hem). Jag gick upp för en backe, förbi ett gäng pensionärer (organiserat boulespeleri), över en halvtaskig längdhoppsbana och en stor gräsmatta, mellan två granar och hela tiden lyste solen glatt, ljust, varmt, strålande och gjorde det gröna grönare än något.

*

Nu [då] sitter jag på en plats mellan några trevåningshus med lägenheter som heter Annas Gård och skriver. Jag har tre timmar till att upptäcka på. Bakom står den konstigaste skulptur jag någonsin sett. En avlång, hundliknande varelse med mjuka former och människoansikte, också det väldigt avlångt, med stora plutande läppar. Ryggen lutar nedåt mot marken som på en giraff och på huvudet sticker två runda, öroliknande, känselsprötsliknande, hornaktiga utväxter upp. Den verkar vara gjord av koppar som inte ärgat än. En bit framför mig ligger en kille i militärshorts och pilotbrillor utan tröja och läser i en ceris bok med stora gula bokstäver på. Han har håriga ben.

*

Jag gick ut från Annas gård och ned för en backe. Ungefär här insåg jag att jag totalt tappat bort vart jag var. Kanske inte totalt, jag visste vilket håll som var vilket, men när jag efter att jag vänt efter ett ganska bra tag stötte på en skylt med orden Nymilsgatan på insåg jag att jag varit iväg en ganska lång sväng, något som gått mig helt förbi i solskenet. Den sista biten var det väldigt varmt.

När jag kom tillbaka till personalrummet igen åt jag min äckliga lunch och lyssnade på en idiots klagomål på att den som plockat ur diskmaskinen (=min kära vän M) inte plockat in smutsdisken också. "Fan, fan, fan, jävla grisar, fan, fan, fan, vad äckligt." lät det från köket. Sådana människor är det värsta jag vet. Jag hade aldrig plockat ur den där diskmaskinen.

Nu är det retorik. Jag väntade i nästan fyra timmar på en lektion där min lokala lärarutbildare är ute och har betygssamtal. De tre eleverna som är kvar i klassrummet pratar om killar och fester. Vad gör man som lärarstudent då?

*

Jag gick.
Tjing!

De liksom flyter ihop när det regnar, granitgrusen och asfalten. Trots att granitgrusen är röda och asfalten är svart som olja. Detta kan man iakttaga när man står på en tågperrong, i en vattenpöl, i regn, i en väntekur, omgiven av atomer och annat stoft och plötsligt verkar det som att färgen på tavlan du har framför dig, den som visar världen, börjar rinna och hela världen flyter ihop och du kan inte skilja din gamla gymnasieskola från parkeringen eller de fula buskarna framför den. Du går vilse i en grå sörja.

S:s pojk L tycker jag skriver konstigt: gotta live up to my reputation.

Tataa
*dancing away, away like the happiest of leaves in the summertime*

Ja, nu känns det ganska tomt. Den här gången är det en så genomträngande förändring att jag kan känna den dras ned i lungorna när jag andas. (För jag andas - även om det är svårt). Nu ger Ryan Adams stämningen en extra touch, förr gjorde han den. Ryan gör den egentligen perfekt om man skall se det på det viset. Han sjunger om "Sweet lil' gal" och jag sitter och väntar på att mitt te skall svalna. Pianot som spelar med Ryan Adams sång säger att det går långsamt för teet att svalna. Jag orkar inte bränna mig. Då gråter jag nog.

Nu är det jag och tentan. Tentan och jag. Riktiga själsfränder är vad vi är. Imorn skall tentan följa mig till jobbet, sen skall den titta på när jag sitter i kassan och räknar och ler och sen följer den med mig hem igen. Jag har alltid en vän vid min sida. Sannerligen.

Nej. Jag är inte särskilt glad just nu. Det beror på att Intet har ställt sig brevid mig.

(425.)

Jag öppnade en lyckokaka i början av september, precis innan studierna började. På den lilla remsan som låg inbakad stod det: "You will always be surrounded by true friends".

Konstigt är allt.
Det är tur vi missförstår varandra så vi kan förstå mer.
Tack.

Jag tror det stämmer.

Mitt kalla ingefärs och citronté står och doftar kallt ingefärs- och citronté bredvid mig. Jag är medveten om att jag när som helst kan putta ned det från mitt skrivbord så hela golvet och väggen blir fullt av kallt ingefärs- och citronté, men jag skall ju ändå gå och lägga mig snart och eftersom jag inte skall sitta här så länge med mitt ingefärs- och citronté brevid mig är ju den rent sannolika graden att jag skulle putta ut det så det hälldes ut över hela golvet och väggen mycket mindre än de hade vart om jag hade suttit här en längre tid.

Regnet smattrar oregelbundet på rutan och jag slösar el på minst fyra ställen i mitt lilla rum. Bara för att få det sådär västerländskt mysigt du vet, som vi har privilegiet och tydligen rätten att få ha tycker vi. Men vi är ju partiska i målet. Och de på andra sidan jorden är partiska i målet också. Eftersom detta handlar om värderingar har ingen rätt och ingen fel. Därför kan vi hålla på som vi gör.

Allt beror på värderingar. Därför är ingenting rätt och ingenting fel. Därför kan vi göra som vi vill. Det enda som håller oss tillbaka är normerna. Man kanske kan säga så här; att vi lever i normerna, men normerna formas av värderingarna. Eller är det värderingarna som formas av normerna? Vad kom först - hönan eller ägget? Eller fjädern? Eller fanns det helt enkelt från början bara mörker, ända tills gud kom och tände lampan och sade "Tjingeling! Här kommer jag med elektriciteten!"

Allvarligt talat: gå och lägg dig nu Amansa, ditt gamla skohorn.

Tror man inte på omöjligheter blir tillvaron tämligen fattig. Har man inte varit i varje liten centimeter av hela rymden skall man inte uttala sig om ifall det är en total omöjlighet att det kan snöa i rymden eller ej. Jag läste just denna dikt av Erik Blomberg:

Drömlika reser sig bergen bortom Den västra sjön.
Har jag ej sett dem redan så i en dröm?
Du säger, att vi måste bygga vårt liv på verklighet.
Men stiger ej världen ständigt på nytt ur vår dröm?

Dikten heter "En Hanchow-dikt" och finns i samlingen "Öppna er, Ögon". Vad har man om man aldrig drömmer? Vad har man om man bygger sitt liv på "verklighet"? Man har ingenting mer än skalet. Förvisso är det kanske mest näring i skalet, men vad gör man om man bara har näring, utan att använda den?

Den här dage visar verkligen innebörden av begreppet och färgen grå. Allt utanför min stearinljusbrinnande värld är grått. Snart skall jag ned i tvättstugan och lägga i tvätten (som den goda kvinna jag är), och sedan skall jag ut med hunden (som den friskusmänniska jag är), och sedan skall jag läsa ut en bok på 127 sidor (som den flitiga student jag är), och efter jag läst så långt jag hinner i den går Heroes på kanal 4.

Men först skall jag dricka upp mitt te.

Regnet fortsätter söla på mitt fönsterbläck. Skatorna fyller luften med begreppet grå. Jag får känslan grå, lyssnar på musiken, tänder två vingliga ljus. Det är mörkt och stökigt.

Halv fem skall jag börja läsa. Men först skall jag dricka upp mitt te.

...nere i  ängen ligger
skelettet av ett regn,
frasande för varje steg

Vackra ord av Ulf Eriksson. Jag lyssnar på Paul Potts. Det är sent. Jag börjar få ont i axlar och rygg; tydliga tecken på att kroppen vill gå och lägga sig.

Huvudet är segt. Öronen är lite motvilliga till ljud, även om det är Paul Potts sång som är ljudet. Ibland måste man ha tyst, ibland är tystnaden ångestfylld. Ibland är hela tillvaron ångestfylld. Nu är hela tillvaron trött. Kanske att jag orkar lyssna på en låt till. Nej, två får det bli.

Ett ljus fladdrar på min sekretär, ett snart utbrunnet ljus och en flaska rosenvatten står intill väggen. Jag saknar Virginia Woolf och hennes romaner. De är fantastiska. Cullbergballetten är också fantastisk.

Nu tar det snart överhanden. Jag är hungrig också, men det får lösas till frukosten imorn.

Nu sover nog
Kungen av nattens höghus
och drömmer

Idag blev jag kallad prinsessa av en tidningsutdelare på Drottningtorget i Göteborg. Jag var påväg från centralstationen, gick över övergångsstället och tog en tidning av honom. Antagligen var det för att jag gjorde det, när alla andra verkade ignorera honom, men jag kunde inte sluta le på flera minuter för att han sade det. Varför gör inte folk så oftare?

Skulle ni misshandla någon som gav dig komplimanger? ...som kallade dig prinsessa (eller alternativt prins om det gäller någon av det maskulina könet)? Det skulle i alla fall inte jag göra.

Tror ni att de som våldtar, rånar, misshandlar, skadar eller hatar får många komplimanger?

Jag blev glad när han sade så till mig och det kommer jag att bli varje gång jag tänker på det. Är det då fel att ge varandra lite komplimanger då och då?

Det har gått en kvart och jag har fortfarande inte gått på klädjakt. Jag blev helt plötsligt så trött. Latmask.

Jag spelade patiens igen. Är jag spelgalen?

Venus, Jorden, Mars
Män kommer från Mars
Kvinnor från Venus

Är jorden hermafrodit?

Vad känner journalisten som skriver det här? Explosion i Turkiet - minst fem döda ...eller vad känner den som läser? ..du som läser? Ingenting. Vi känner ingenting.

Hade vi sett det på en spelfilm hade vi, eller i alla fall jag, gråtit ihjäl. Varför är man egentligen en känslokall idiot om man säger att man faktiskt ärligt talat inte bryr sig så mycket om situationen i Turkiet, Libanon, Afganistan eller vad det nu kan vara för något land? För oss i Sverige är det bara en artikel och inte så mycket mer. Vi kan inte förstå något av en artikel, vi kan aldrig förstå något.

Det låter hemskt när jag läser vad jag skrivit, men jag kan inte annat än hålla fast vid det. Jag fylls bara av en sådan känsla av hur meningslöst allt är, så löjligt, så fruktansvärt, fruktansvärt korkat. Egentligen är det bara att sluta och jobba utifrån situationen man står i. Det blir bra bara vi delar med oss och hjälper varandra. Bara vi tycker om varandra, i alla fall lite grand.

Det är klart det är hemskt när folk dör, men vi kan nog inte riktigt förstå vidden av det hemska förrän vi har samma situation här. Därför får vi hoppas att vi aldrig kommer att först något av det.

Ovetande är lycklig.