Amandien

As pretty as a song
A song could ever be
Like Christmas on a river
Without a boat or Christmas tree
This afternoon with you was something like a letter
The kind that someone writes but never sends
And when you look at me
You remind me that someday it's gonna end
And when you pass on
I bet you miss your friends

As simple as a breeze
Tugging hard upon the sails
I´ve been moving through these streets forever
From Istanbul to Amsterdam
This afternoon with you was something like a letter
The kind that someone writes but never sends
And when you look at me
You remind me that someday it's gonna end
And when you pass on
God, I bet you miss your friends

As pretty as a song
A song could ever be
Like Christmas on a river
Without a boat or Christmas tree
This afternoon with you was something like a letter
The kind that someone writes but never sends
And when you look at me
You remind me that someday it's gonna end
And when you pass on
God, I bet you miss your friends
Miss your friends
God, I bet you miss your friends

Ryan Adams

Jag är inte helt hundra procent säker på den latinska rubriken, dock har jag en teori om att emo är samma verbtyp som amo vilket böjs på detta sätt.

Jag handlade alltså idag, en kjol och en tröja och jag måste göra reklam för en affär som skulle kunna råna mig på alla pengar jag får varje månad - Indiska. Jag kan gå in i den affären (det är den enda affären, jag avskyr annars att gå för länge i affärer) och plocka på mig grejer bara när jag är på genomfart.

Det är en salig röra på skrivbordet framför mig, saker ligger högt och lågt och jag trivs inte i det. Jag såg arvingarna när jag var och handlade idag, de var mina idoler när jag var liten. Den första skiva jag fick var en av dem. Idag är de femton år och fortfarande lika dåliga.

Jag vill göra något. Något lugnt. Se på film.

Det är dagen för den sista uppgiften som var klar i skolan. Hur tråkigt det än må låta så är jag överraskad över mina betyg och jag är hittills mer än nöjdnöjd. Men nog om det, ikväll är det kalas! Kalas med kultur!

Nu får jag sluta. Det är inte roligt att läsa glada bloggar, det är fjortisaktigt med glada bloggar. I alla fall har glada bloggar en tendens att bli fjortisaktiga, och det är en sorglig sanning. Topsy Kaiser låter ur mina svaga laptophögtalare, det är en låt av The Ark som inte är så väldigt känd och den är bra och jag älskar den. Det enda som är fel är högtalarna som inte vill ge låten den svåruppnådda rättvisa jag kräver att den skall få.

Nu har jag varit sunkig ett tag och jag tror att jag skall söka efter kläder till ikväll. Kläder är något som det råder brist på här hos mig. Jag är kass på att ha ett stort lager med uppdaterade kläder. Oj, vad synd det är om mig, dagens i-landsproblem.

Skärpning!

14. Och döden och dödsriket kastades i
den brinnande sjön. Detta är den andra
döden, den brinnande döden. 15. Och var
och en som inte fanns uppskriven i livets
bok kastades i den brinnande sjön.

Precis när jag skulle avsluta ett kapitel ur min aldrigslutande bok blev det strömavbrott i biblioteket. Allt blev mörkt och till synes alla blev exalterade över att det hände något spännande utom jag och Therese som blev irriterade för att vi inte kunde göra klart svenskan repektive läsa ut kapitlet ordentligt.

Igår kom Eyrun, min isländska utbytesstudent. Vi är olika men man dör inte för det. Nu låter det som att det är väldigt hemskt att ha henne hemma hos sig men så är det inte riktigt helt och fullt kanske.

Naglarna är lackade med nagel. Så kan man inte säga. Jag har nagellack på mina naglar. Det vill säga den obortbitna delen är nagellackade. Nagellackade kan man väl säga? Det känns hur som helst ganska konstigt och jag börjar undra om jag någonsin kommer sluta bita på naglarna under min livstid här i denna värld.

Jag funderar på om jag skall vara så rolig att jag skall lyssna på musik och lägga patiens. Dock kände jag när jag skrev detta vilken sorgligt tragisk människa jag egentligen är, som till och med funderar på om jag skall lägga patiens. Kära någon...

Nu skall jag lyssna på musik och lägga patiens.

Väldans vad det blåser idag, det är som om någonting har skrämt luften. Jag höll på att ramla ned från ett berg på grund av den.

Här sitter jag och undviker skolarbete. Egentligen är det nästan inget att tala om, men det måste göras ändå. Så brukar det i alla fall vara. Att saker måste göras fast man undviker dem alltså.. Egentligen behöver jag bara googla omkring lite på sekter så kanske är det inte så betungande som jag känner att det är.

Här har jag suttit nu i en halvtimme och det enda jag fått ur mig är detta, en ganska torftig text.

(Här dröjer det en kvart).

Nä, jag tror jag får göra något vettigt med mitt liv nu. Äta något eller nåt.

Om man trampar på ett russin,
ser det ut som, en i och för sig väldigt liten
men ändå mycket välanvänd toffla.
Eller också en förkolnad,
eller vidbränd, och i och för sig väldigt liten, men synnerligen oätbar våffla.
Eller också ser det ut som, en besviken, och i och för sig väldigt liten
men ändå ganska tillplattad snäcka.
Eller också en förenklad
för muslimer, och i och för sig väldigt liten
men krångligare karta av Mekka.

Om man trampar på ett russin
ser det ur som, en i och för sig väldigt liten
men vanligare bit av en takpapp
Eller också en besudlad
och begagnad, och i och för sig väldigt liten
men ändå ganska klumpig sorts haklapp.
Eller också en förvildad,
lustigt stukad, och i och för sig väldigt liten
men otvetydigt konstnärlig basker.
Eller också blott det ena
av ett gammalt, och i och för sig väldigt litet
men oskiljaktigt par av damasker.

Om man trampar på ett russin
ser det ut som en, i och för sig väldigt liten
men ovilkorligt nersmutsad tvålbit.
Eller också ser det ut som
en glaserad, och i och för sig väldigt liten
men utan tvekan värdefull skålbit.
Eller också som en extra
slarvigt avklädd, och i och för sig väldigt liten
men svart och kvinnlig småsexig strumpa.
Eller också som en äldre,
mycket mogen, och i och för sig väldigt liten
men tveklöst allt för hårt solad rumpa.

Om man trampar på ett russin
kan det likna, i och för sig väldig mycket,
ja blott exemplen här är ett dussin.
Därför tänk på att ett russin
som blir trampat, finns i och för sig alltid kvar, men
ser aldrig mera ut som ett russin.

Claes Eriksson

Skalbaggen som gömde sig under den lilla anspråkslösa buskens svalkande skugga tänkte att det faktiskt var en riktigt fin och praktisk buske den satt under. Därpå beklagade den sig över att den aldrig skulle kunna ta den med sig hem när den nu var så otymplig och skulle ta upp hela hemmets rymd med sina spretiga grenar.

Om man tittade på busken en stund skulle man upptäcka att den faktiskt påminde om någon sorts korall lite grann, den var bara lite buskaktigare än en korall och mer buskfärgad? och kanske lite torrare också för den delen. Efter ännu närmare eftertanke påminde den inte alls om en korall utan såg mest ut som en liten buske brukar göra, inte alls särskilt speciell. Men det visste skalbaggen inget om, den gömde sig bara för det stora hemska ljuset uppe i himlen. Det var ytterst farligt och kunde bränna sönder dess fina vingar lika lätt som torra höstlöv brinner upp under ett förstoringsglas.

Solen gick väldigt sällan i moln just den dagen, just där den befann sig, värmen och solen var skoningslös och några höstar kom det visst aldrig nuförtiden. Den grävde sig en gång i sanden under busken och lade sig för att sova bland rötterna tills natten och svalkan smög sig fram.

Jag har funderat lite på varför jag skriver här på min blogg. Egentligen skriver jag inte för någon annan än mig själv och antagligen är det sorgligt ointressant för dig som läser, om du ens läser, att läsa detta, för det handlar ju inte om någonting alls.

Kanske vill jag att en förläggare skall upptäcka mig och se hur fruktansvärt bra jag är på att skriva, men det vore som att försöka få HItler att leta efter en nål i en höstack på Tysklands nationaldag. ...om man får uttrycka sig lite halvvulgärt. Det vill jag nog inte, för det vet jag ju inte kommer hända. Vilken bisarr tanke.

Egentligen vill jag nog bara sitta här på nätet och sticka ut bland alla bloggar utan att någon läser vad jag skriver. Det är bara det at jag inte sticker ut utan precis som alla andra skriver om mig själv och säkert lika dåligt (eller bra) som vem som helst.

Håhå, jaja... Det är väl bara att sluta fundera och fortsätta skriva. Ni får skylla er själva, ni tre som läser.

(Dessutom hatar jag folk som klagar på sig själva, men det gör jag lika mycket själv som alla andra det med. Jag heter nästan dubbelmoral).