Amandien

Snöflingorna faller tätt och är små, de lägger sig som en heltäckningsmatta över marken, som florsocker på en semla på hustaken och träden. På vägen ligger den gråbruna, överkörda snön och väntar på att smälta bort, för att bara lämna smutsen de bär på kvar.

Detta är dagens horoskop för tvillingen  från aftonbladet.se:

Onsdagen blir mycket trevlig, särskilt om du är på resa eller ägnar dig åt shopping. Många möjligheter.


Detta är veckans horoskop för tvillingen från expressen.se:

Nu känns alla veckans dagar lite grå, och tycker du att det är motigt med kärleken så är det nog så, men ändå tryggt. En förening ger dig nu bästa glädje. Nu är du kreativ och får en verkligt fin vecka. Du finner lätt lösningar till det mesta. Den goda hälsan dominerar. Nu borde du föra kassabok, stjärnorna tror att du genom detta får en bättre ekonomi. Var sparsam, och ska du spela så var snål.

...och detta är dagens horoskop för tvillingen från nätsidan ditthoroskop.nu:

Tur: En händelse som bara kan betecknas som ren skär tur gör att dagen får ett trevligt inslag.
Hälsa: Din kropp kan säga ifrån när du gör något ansträngande idag. Kanske är det bättre att skjuta upp aktiviteten till en annan dag.
Ekonomi: Just nu han du råd att spendera en del för egen del. Oroa dig inte i onödan för pengar.
Arbete: Inga nyheter eller överraskningar väntar på jobbet idag. Det blir en dag som alla andra.
Kärlek: En person som du tidigare ogillat visar nu helt andra sidor. Kanske tar du det första steget mot en djup vänskap.
Relationer: Du överraskas när en vän visar dåligt humör men du har ingen anledning att ta åt dig.


Sammanfattningsvis kan man säga att vad som helst egentligen kan hända för tvillingen idag.

Och när alla lampor släckts, månen försvunnit och ett fint regn trummade på taket, började ett ofantligt mörker strömma ner. Det verkade som om inget skulle överleva denna syndaflod av mörker, som smög sig in genom nyckelhål och springor, listade sig in runt rullgardiner, trängde in i sovrum, slukade upp än en handkanna och ett tvättfat, än en skål med röda och gula dahlior eller en byrås skarpa kanter och tunga massa. Inte bara möblerna var omöjliga att särskilja, det fanns knappast någonting kvar av kropp eller av själ som man kunde peka på och säga: "Detta är han" eller "Detta är hon." Stundom lyftes en hand som för att gripa tag i någonting eller avvärja någonting, eller stönade någon eller skrattade någon högt som om han hade haft ett skämt gemensamt med Intet.

Mot Fyren, Virginia Woolf (s.129)

Hyde Park i början av april, fortfarande kallt, men fåglarna kvittrar som de gör på våren, man kan läsa the Times, äta en smörgås, titta på fågeldammen eller bara på krokusar eller om gräset börjat växa. Man kan titta på människor, träd, luften... Eller så kan man bara titta. Det finns nog mycket att titta på där. Det finns mycket att titta på överallt.

När bokens sista blad är på väg att läsas ut är det som om läsförmågan segnar till. För sinnet vet att när den slagits igen kommer den inte öppnas igen för en lång tid framåt och den får ensam stå i bokhyllan degraderad till prydnad, som en piedestal för dammet som faller i drivor på dess bortglömda yta. Det är som om boken har vuxit in i ens värld och i samma stund som den stängs rycks denna värld brutalt bort och lämnar ett tomrum, en känsla av ofullständighet. Man kommer inte tillbaka till världen som den var då man läste boken för första gången en gång till, den är förbrukad och existerar endast som en oxid av det som varit. Man har bara sitt rostiga minne kvar.

"Var finns batterierna?"

(Pip, pip, pip.)

(Piiiiiiiiiiip.) "Vill den inte?"

"Jaså, det var gratis?"

"Finns det någon toa här?"

"Går det att dra kortet nu?"

"Det var värst vad rörigt det är, jag hittade ingenting."

Vill du gå på lunch? Ja.

"Växla?"

(Pippipipipipipipipipipipipipipipipipipipipipipipipipip.)

"Proziit"

"Var har ni skohyllorna? Jag har gått runt här och letat men jag kan inte hitta dem."

"Kan jag dra nu?"

"Vad kostar den här?"

(Piiiip.)

"Kan du säga mig vart toan är?"

(Pip, pip.)

"Kan du växla den här åt mig?"

"Är det slut på tidningarna?"

(Pip, pip, pip, pip, pip, piiiiiiiip.)

"Hör du det där pipet när du ska somna på kvällen?"

"Vad skall jag trycka på nu?"

"Ursäkta kan jag får växla den här till en vagnpeng?"

"Vad lång tid det tar."

(Pip, pip, piiip.)

"Det är fem regnjackor där"

"..och femton burkar med krossade tomater"

Ett par nya röda skor kan skänka stor glädje. Ibland kan det kännas som att man aldrig kommer att vilja ha på sig något annat än dem och man känner sig så fin. Bara därför att man har ett par nya röda skor.

Men om man berättar för någon att "jag har ett par nya skor. ...röda. " så blir de inte lika euforiska som man själv kanske känner sig när man har på sig dem. Eller om man placerar de nya röda skorna på en beduin i Saharaöknen så kan de kanske skänka många skratt och slag på knäna samt en viss krampaktig känsla i magmusklerna, men inte samma lycka som om de är nya (röda) och man har dem på sig för första gången.

Om de röda skorna tillverkas av en underbetald barnarbetare i Asien (och man ser det på till exempel Dokument Utifrån) tycker man att det är förskräckligt med detta förskräckliga överpris och man skulle aldrig ens tänka sig att ta på sig dem eller ens se åt dem i affären. Om man inte sett det är det inte lika farligt.

Men om man tänker sig skorna, dessa röda, nya skor, i en reakorg på ett outletställe för hundra kronor, man har inte sett en underbetald asiat tillverka dem och att det är 30% rabatt på reapriset så tänker man allt att: "tänk vad lycklig jag skulle känna mig i de röda (nya) skorna. Och så snygg".

De gick över gatan, mr och mrs Septimus Warren Smith, och fanns det egentligen något hos dem som kunde få en förbipasserande att ana att här kommer en ung man som inom sig bär det viktigaste budskap världen någonsin hade fått, och som därtill är den lyckligaste människan i världen, och den mest plågade? Kanske gick de lite långsammare än de övriga, och det låg något tveksamt och dröjande över mannens sätt att röra sig, men det var egentligen rätt naturligt att en kontorist, som inte varit i West End en vardag vid den här tiden på dagen på åratal, hela tiden såg än mot himlen, än på det ena och än på det andra som om Portland Place var ett rum han hade trätt in i när familjen var borta, där kristallkronorna hänger i lärftpåsar och där portvakterskan lyfter ett hörn av de tunga gardinerna och släpper in långa strimmor dammigt solsken på de tomma länstolarna med sina underligt fasonerade ryggar och talar om för de besökande vilket fint hus det är. Så fint tänkte han, men samtidigt tänkte han, så underligt.

Mrs. Dalloway, Virginia Woolf (s.90)

Just nu, när den simmar där nere under havets nyckfulla yta, långt under i de djupaste djupen, tvåtusen meter ner, tänker den på de mystiska varelserna långt där ovanför, riktandes sina blixtrande maskiner mot den. Jag blir blind! tänker den, jag blir blind, jag ser ingenting! Det är mörkt långt där nere där jag bor. Mina vänner försvinner och jag bli arg. Sen spärrar den ut sina klor den har i sugkopparna, ser sig omkring med sina tallriksstora, gula ögon och vill inte släppa ilskan den har inom sig.

Långt ovanför hänger en fångad torsk i ett nät. Kolossbläckfisken är hungrig och tar extra sats för att ta sig upp, tryckskillnaden gör den lite yr i huvudet men ändå fortsätter den som driven av ilskan. Snart framme - torsken skymtar bakom planktondiset... och där! Fångad!

Men... så upptäcker den att den fastnat själv, i vredens stund hade den glömt att fälla in klorna, en flera meter lång tentakel har trasslat in sig i nätet. Vad skall den ta sig till? Ju mer den vrider och vänder på sig, ju svårare intrasslad blir den. Till sin förfäran upptäcker den hur den sakta, meter för meter, hissas uppåt, uppåt, uppåt. Ljuset skymtar, gränsen mellan vatten och luft, den anar vad det är för några varelser som ligger bakom dådet - det är dem! Det är dem!

När dess långa armar når att sprattla sönder vattenytan kan den också höra de förfärade rösterna i vattenfarkosten. Den kan skymta dallrande gestalter ovanför vattenytan och när blicken nått upp till luften skriker dess tallriksstora ögon: det är dem!

Det är dem!

Baserad på en sann historia

Men vad tänker snöflingorna när de faller? Ty de faller för en ganska lång tid, och de hinner tänka en lång stund. När de faller som fjädrar, då måste de hinna dikta ihop en hel livshistoria, eller två, innan de landar mjukt på marken. Men någon sådan har man aldrig hört. Snöflingor kanske inte vet så mycket om livet. De är vackra men vet inte vad livet är. Det är därför de är så vackra.

När snöflingorna yr omkring som små, små dammkorn är de inte lika vackra tycker vi. Då är vi bara arga för att det snöar och blåser så mycket och vissa oroar sig för om man skall kunna åka till jobbet nästa dag eller om pendeltågen kommer ställas in. Sen måste de ut och skotta och idag har ju alla som har ett arbete ont i ryggen...

Vissa gånger snöar det inte riktigt, det är iskallt i luften och det är som att fukten i den samlas ihop mitt framför ögonen på en, fryser till och blir en snöflinga. Flingorna faller glest och utspritt som om det snart skall börja snöa, men det gör det inte. De bara fortsätter att falla utspritt och vi känner oss inkompletta, som om det vore något som fattades. Vi tycker att antingen får det snöa ordentligt eller så får det vara.

Ibland är snöflingorna stora som lönnlöv. Då blåser det inte och man brukar säga "åh, titta ut! så vackert snön faller. Så vackert det är..." och man står i fönstret och ler, eller man går ut på en promenad och känner inom sig en barnsligt euforisk känsla tillägnad snön. Man oroar sig inte ett dugg, bara för att det inte blåser. kanske det till och med snöar mer.

Snön kanske inte vet så mycket om livet, men den lär oss ändå mycket om det.