Amandien

De gick över gatan, mr och mrs Septimus Warren Smith, och fanns det egentligen något hos dem som kunde få en förbipasserande att ana att här kommer en ung man som inom sig bär det viktigaste budskap världen någonsin hade fått, och som därtill är den lyckligaste människan i världen, och den mest plågade? Kanske gick de lite långsammare än de övriga, och det låg något tveksamt och dröjande över mannens sätt att röra sig, men det var egentligen rätt naturligt att en kontorist, som inte varit i West End en vardag vid den här tiden på dagen på åratal, hela tiden såg än mot himlen, än på det ena och än på det andra som om Portland Place var ett rum han hade trätt in i när familjen var borta, där kristallkronorna hänger i lärftpåsar och där portvakterskan lyfter ett hörn av de tunga gardinerna och släpper in långa strimmor dammigt solsken på de tomma länstolarna med sina underligt fasonerade ryggar och talar om för de besökande vilket fint hus det är. Så fint tänkte han, men samtidigt tänkte han, så underligt.

Mrs. Dalloway, Virginia Woolf (s.90)