Tiden går
Och när alla lampor släckts, månen försvunnit och ett fint regn trummade på taket, började ett ofantligt mörker strömma ner. Det verkade som om inget skulle överleva denna syndaflod av mörker, som smög sig in genom nyckelhål och springor, listade sig in runt rullgardiner, trängde in i sovrum, slukade upp än en handkanna och ett tvättfat, än en skål med röda och gula dahlior eller en byrås skarpa kanter och tunga massa. Inte bara möblerna var omöjliga att särskilja, det fanns knappast någonting kvar av kropp eller av själ som man kunde peka på och säga: "Detta är han" eller "Detta är hon." Stundom lyftes en hand som för att gripa tag i någonting eller avvärja någonting, eller stönade någon eller skrattade någon högt som om han hade haft ett skämt gemensamt med Intet.
Mot Fyren, Virginia Woolf (s.129)
Mot Fyren, Virginia Woolf (s.129)
Kommentarer
Trackback