Geten
"Få höra nu, vad har du gjort idag?"
"Inget särskilt."
"Nej, nej, det duger inte. Vad var det som väckte dig?"
"Solen när den tittade in genom fönstret i vårt rum."
"Var det en glad sol eller en arg sol?"
Vi fann väl ett svar på det och sedan var det påklädandet:
"Vilken strumpa tog du först, höger eller vänster?"
Och sedan frukosten och så vidare ända fram till ögonblicket då vi kom springande efter henne. Det var en lektion i konsten att iakktta, men det var också en vink: "Om man inte fångar idéerna i vingen och naglar fast dem slutar de snart att komma. Det var ett råd jag skulle minnas i hela mitt liv.
"Hur skulle ni beskriva ljudet som brödet gör när det träffar vattenytan?"
"Plask?" föreslog vi
"Nej."
"Slafs?"
"Nej, nej."
"Men hur låter det då?"
"Omp", sa hon.
"Men det finns inget sånt ord!"
"Nu gör det det."
En gång skulle jag åka ensam till London och hade sällskap av henne på tåget. När vi rullade ut från stationen hemma viskade hon till mig:
"Ser du mannen i hörnet där?"
"Ja."
"Han är busskonduktör från Leeds. Han har varit på semester hos sin farbror som har en gård här i närheten."
"Men Virginia, hur kan du veta det? Du har ju aldrig sett honom förut."
"Det är ingen tvekan om saken."
Och sedan berättade hon, under den halvtimme som resan varade, hela hans hstoria, denne man som satt och puffade på sin pipa och var totalt omedveten om att han nu hade blivit en gestalt i nittonhundratalslitteraturen.
Ur Nigel Nicolsons bok Virginia Woolf
"Inget särskilt."
"Nej, nej, det duger inte. Vad var det som väckte dig?"
"Solen när den tittade in genom fönstret i vårt rum."
"Var det en glad sol eller en arg sol?"
Vi fann väl ett svar på det och sedan var det påklädandet:
"Vilken strumpa tog du först, höger eller vänster?"
Och sedan frukosten och så vidare ända fram till ögonblicket då vi kom springande efter henne. Det var en lektion i konsten att iakktta, men det var också en vink: "Om man inte fångar idéerna i vingen och naglar fast dem slutar de snart att komma. Det var ett råd jag skulle minnas i hela mitt liv.
"Hur skulle ni beskriva ljudet som brödet gör när det träffar vattenytan?"
"Plask?" föreslog vi
"Nej."
"Slafs?"
"Nej, nej."
"Men hur låter det då?"
"Omp", sa hon.
"Men det finns inget sånt ord!"
"Nu gör det det."
En gång skulle jag åka ensam till London och hade sällskap av henne på tåget. När vi rullade ut från stationen hemma viskade hon till mig:
"Ser du mannen i hörnet där?"
"Ja."
"Han är busskonduktör från Leeds. Han har varit på semester hos sin farbror som har en gård här i närheten."
"Men Virginia, hur kan du veta det? Du har ju aldrig sett honom förut."
"Det är ingen tvekan om saken."
Och sedan berättade hon, under den halvtimme som resan varade, hela hans hstoria, denne man som satt och puffade på sin pipa och var totalt omedveten om att han nu hade blivit en gestalt i nittonhundratalslitteraturen.
Ur Nigel Nicolsons bok Virginia Woolf
Kommentarer
Trackback