Amandien

En gång för mycket mycket längesedan levde en man vid namn Simson som var mycket stark. Han var så stark att har en gång slog ihjäl tusen filestéer, som han kommit att bli ovänner med, med endast en åsnekäke till vapen, en annan gång slet han sönder ett lejon med sina bara händer. Ingen kunde besegra honom, ty han ägde en ofantlig styrka och alla undrade vart den satt.

Simson blev förälskad i en kvinna vid namn Delila och hon kom att arbeta för filestéerna. Simson var nasir, en guds tjänare, och fick inte klippa av sig håret, Delila hade sina misstankar. I förälskelsens dimma anade Simson ingenting och anförtodde sin hemlighet till sin kärlek: styrkan satt i håret. På natten efter tillfället för anförtroendet klippte Delila av Simson hans hår och blev med lätthet gripen av filestéerna, ty styrkan var honom sviken och de stack ur hans ögon ur dess hålor.

Efter en lång tid i fängelset var tiden för festen till guden Dagons ära, filistéerna hade inte tänkt på att Simsons hår växt ut igen. Han fördes när festen pågick till det tempel den hölls i. Där lyckades han rasera de bärande pelarna och samtliga i templet dog, också Simson själv.

Simson sjunger, när han fattar om templets pelare

Vigd till nasir åt Herren
äger du knappt ett namn,
utvald, bortlyft
ur jordens milda famn.
Vigd till nasir åt Herren
heter du Herrens hand
och svingar Herrens ljungeld
i skräckslagna land.

Vigd till nasir åt Herren
Herrens ande du bär
och har ej egen ande
att hålla en dödlig kär.
Ve den stunden,
då folk och gud jag svek,
då jag blev mannen Simson
och vigningens styrka vek.

I ånger växte kraften
vid kvarnstenars dån.
Om lättvunna segrar
man talte till Juda son.
Nu störtar jag Dagons tempel,
ty Simson är förtärd,
och jag är åter en namnlös,
vars namn är Herrens svärd!

Karin Boye