På ett kafé i öknen
En KreSkriuppgift eter en målning - Café Greco. Fri inspiration
De som ännu inte kommit innanför skiljeväggen mellan entrén och kaféutrymmet står med sina anonyma ansikten och tittar nyfiket in i lokalen efter ett ledigt bord. De ser inget bord, dock finns det ett i ett hörn, intill den vägg de har vid sin högra axel och som därför är osynligt när de inte vrider huvudet i de nittio grader som krävs för att bordet skall upptäckas. Det går dem bara obemärkt förbi. Det bordet får stå ensamt oftare än alla andra, men så finns det alltid ett svart får.
Detta kafé är ett sådant där alla samlas, alla ifrån grekiska filosofer till fisförnäma damer. Till höger om mig sitter två mycket kärvänliga väninnor, vinet för dem än närmare varandra och de pratar knappa centimetern ifrån varandras ansikten. Deras fnitter skär i öronen på mig, den enfaldens plåga. Kyparen tränger sig till synes obesvärat emellan bord, stolar och människofötter. Han viftar lite högdraget på sin fracksvans och bär brickan värdigt genom rummet mot ett okänt bord. Han liksom alla andra undviker att titta på den bleka och bittra engelsmannen som inte rört sin bulle på tre dagar, bara den grekiske filosofen tittar halvt förstulet på honom.
Precis vid entréingången snett under bysten på väggen sitter en annan blek man, men han har suttit där i drygt 210 år. Han börjar bli lite rynkig nu faktiskt. Anledningen till att han sitter kvar är att han inte fått sitt kaffe än. Han vägrar gå därifrån utan det, men i själva verket har han redan fått det, han har bara glömt att han redan druckit upp det. På senare år har han blivit ganska kinkig och väldigt lättuppretad. Kvinnan bredvid honom betraktar honom förskräckt, ty han har just avlagt en dräpande kommentar om de två kvinnornas otvungna förhållande till varandra.
Utanför dörrarna har världen sin gång, men det är något jag inte känner till, världen utanför caféet är inte målad. Det är en värld som, lik en öken flyttar på sina sanddyner och stenblock, kan förändras över en dag eller en timme. Gäster som nyss anlänt ser lite obekväma ut innan de blivit uppvärmda av atmosfären. Till en början kan man tycka att den känns lite kladdig, som om bakverken delats upp i sina molekyler och klistrar sig fast i hyn, omkring sörplar människor ogenerat sitt kaffe och den som skrattar gällast vinner uppmärksamheten.
Jag har blicken riktad mot två flickor rakt framför mig. Det har jag alltid haft. Flickorna drar omedvetet, utan att behöva skratta gällt, till sig mångas, av dem obemärkta, uppmärksamhet. Det är en sällsynt konst att behärska och man vet aldrig att man äger den. Många som träffas av den väljer att ignorera den, ty det är en egenskap som inte längre värdesätts så högt som den borde. Men vad vore denna egenskap om den inte var ovanlig?
De två flickorna har suttit där mycket länge, och jag har suttit här mycket länge. Så länge jag har suttit här har jag betraktat dem och lika länge som jag har suttit här har de suttit mitt i mitt blickfång. Mannen vid entréingången snett under bysten på väggen satt här innan målningen ens skapats. Här sitter vi alla frysta, ända tills någon inte vill se oss längre, och bränner oss.
De som ännu inte kommit innanför skiljeväggen mellan entrén och kaféutrymmet står med sina anonyma ansikten och tittar nyfiket in i lokalen efter ett ledigt bord. De ser inget bord, dock finns det ett i ett hörn, intill den vägg de har vid sin högra axel och som därför är osynligt när de inte vrider huvudet i de nittio grader som krävs för att bordet skall upptäckas. Det går dem bara obemärkt förbi. Det bordet får stå ensamt oftare än alla andra, men så finns det alltid ett svart får.
Detta kafé är ett sådant där alla samlas, alla ifrån grekiska filosofer till fisförnäma damer. Till höger om mig sitter två mycket kärvänliga väninnor, vinet för dem än närmare varandra och de pratar knappa centimetern ifrån varandras ansikten. Deras fnitter skär i öronen på mig, den enfaldens plåga. Kyparen tränger sig till synes obesvärat emellan bord, stolar och människofötter. Han viftar lite högdraget på sin fracksvans och bär brickan värdigt genom rummet mot ett okänt bord. Han liksom alla andra undviker att titta på den bleka och bittra engelsmannen som inte rört sin bulle på tre dagar, bara den grekiske filosofen tittar halvt förstulet på honom.
Precis vid entréingången snett under bysten på väggen sitter en annan blek man, men han har suttit där i drygt 210 år. Han börjar bli lite rynkig nu faktiskt. Anledningen till att han sitter kvar är att han inte fått sitt kaffe än. Han vägrar gå därifrån utan det, men i själva verket har han redan fått det, han har bara glömt att han redan druckit upp det. På senare år har han blivit ganska kinkig och väldigt lättuppretad. Kvinnan bredvid honom betraktar honom förskräckt, ty han har just avlagt en dräpande kommentar om de två kvinnornas otvungna förhållande till varandra.
Utanför dörrarna har världen sin gång, men det är något jag inte känner till, världen utanför caféet är inte målad. Det är en värld som, lik en öken flyttar på sina sanddyner och stenblock, kan förändras över en dag eller en timme. Gäster som nyss anlänt ser lite obekväma ut innan de blivit uppvärmda av atmosfären. Till en början kan man tycka att den känns lite kladdig, som om bakverken delats upp i sina molekyler och klistrar sig fast i hyn, omkring sörplar människor ogenerat sitt kaffe och den som skrattar gällast vinner uppmärksamheten.
Jag har blicken riktad mot två flickor rakt framför mig. Det har jag alltid haft. Flickorna drar omedvetet, utan att behöva skratta gällt, till sig mångas, av dem obemärkta, uppmärksamhet. Det är en sällsynt konst att behärska och man vet aldrig att man äger den. Många som träffas av den väljer att ignorera den, ty det är en egenskap som inte längre värdesätts så högt som den borde. Men vad vore denna egenskap om den inte var ovanlig?
De två flickorna har suttit där mycket länge, och jag har suttit här mycket länge. Så länge jag har suttit här har jag betraktat dem och lika länge som jag har suttit här har de suttit mitt i mitt blickfång. Mannen vid entréingången snett under bysten på väggen satt här innan målningen ens skapats. Här sitter vi alla frysta, ända tills någon inte vill se oss längre, och bränner oss.
Kommentarer
Trackback