Amandien

Höll era hala händer, byggde ett land av korthus.
- Emil Jensen

Så, jag kommer ihåg Wonderwall. Det var fantastiskt, det var tryggt. De sekunderna jag stod där var de tryggaste i hela mitt liv. Nej, jag har aldrig känt mig tryggare och det var inget dåligt att den var så vacker. Som en solig dag med regn och regnbågar. Regnbågar gör mig trygg.

Wonderwall? Äh. Om du inte förstår, gör inte det.

Jag lyssnar på Kent faktiskt. Så bytte jag till Wonderwall. Jag kan inte få den ur mitt huvud. Jag satte den på repeat, nu försvinner den inte ur mina öron heller.

Jag hade en dröm. Det var en hemsk dröm där jag sårade någon. Ingen förtjänar att bli sårad, men ibland måste det hända, och vissa gånger blir det bättre. Man måste veta vad som är dåligt för att kunna urskilja vad som är bra. Annars blir ju det bra bara vardag. En monoton ton, och livet skall vara musik. Musik är åt alla håll med alla möjliga olika instrument. Låter det banalt? Ja, men livet är banalt. Det är de där klyschiga banaliteterna som gör oss lyckliga, ledsna, deprimerade, ensamma, euforiska. Bli van vid dem.

Maybe
you're gonna be the one that saves me
and after all
you´re my wonderwall

That is the words, and the memory just fills me with everything from that moment with the wall.

Det finns alltid chanser, det gör det och jag står för sånt jag lovar, även om jag inte håller det. Håller jag det inte får jag skylla mig själv, för sånt straffar sig alltid i mitt huvud.

Detta är bara en ung tjejs banala tankar, hon är nitton år och fem månader och hon är förvirrad. men vem är inte det i den åldern? På samma gång som man skall upptäcka vem man är har man sina tankar att hålla reda på och en examination att utföra. Det kan bli tokigt ibland, and I keep wondering what it is that always makes everything become allright again.

Maybe