Amandien

Natten doftade vin. Så fort jag satt min fot utanför porten såg jag hur svart natten var, att natten kändes höst. Mitt i andra steget stannade jag upp. Jag insåg att jag över sommaren hade glömt stjärnorna. Jag tror inte jag sett dem en enda gång, någon enda natt på hela sommaren. Jag kunde inte slita blicken. Min hund nosade i gräset.

Jag gick ned mot skolan, men det var för ljust. Jag gick vidare ned för backen och där såg jag en dröm, men det var för ljust där också. Jag gick ned på fotbollsplanen och där var det inte lika ljust. Men ljusen längre bort gjorde att mörkret kom för nära. Men stjärnorna var där. Så högt upp, så långt bort, som en utdragen ton på en violin. Så är stjärnorna.

Jag styrde stegen tillbaka igen, gick förbi drömmen igen och såg ned i gräset, såg på träden, gick upp för backen. Precis när jag var på väg att vända blicken över skolans tak såg jag ett starkt sken som föll. Jag frös. Ett stjärnfall. Jag stängde ögonen för att inte falla isär och andades. Alla mina drömmar flög förbi i mitt huvud, alla mina önskningar (och inga får ni veta), en värld. När jag öppnade ögonen ville jag svimma. Hur kan någon gå omkring på så mycket känslor och drömmar? Jag vinglade.

När jag stod på gräset utanför porten såg jag en satellit som flög över himlavalvet. Ja, man ser att det är himlavalvet de flyger över, satelliterna. En konstant fart rakt över världen vi bor på. Sedan försvann den i skuggorna över skogen. I skuggan av gatljusen.

Jag såg på Harry. Han nosade omkring på samma ställe som förut. Jag såg på stjärnorna. De satt på samma ställe som förut. Vad tänker något så högt upp, så långt bort, om min hund? Hur kan någon förstå? Natten doftade vin.

Så gick jag in.