Dagen i korthet
När jag vaknade i morse klockan åtta av Håkan Hellströms sång från mobilen var det jobbigt att slå upp ögonen. För att inte somna om gick jag upp och hämtade tidningen. Det stod inget vettigt i den. Bara något en väldigt kort notis om några japaner som undrade om det fanns mumintroll på ett zoo i Finland. (Uppenbarligen trodde de att de fanns på riktigt och att dessa varelser med viss mån av intelligens skulle finnas inlåsta på ett zoo).
På vägen till jobbet krashar tre kryp (av större storlek) rakt in i huvudet på mig. Helt otroligt att man inom en tjugominutersperiod kan få så många kryp i huvudet. När jag kommit fram och satt mig i kassan upptäcker jag att jag har den suraste dagen på veckor och jag ler inte för många gånger. Detta berodde inte ens på pms. Detta åtgärdades dock på lunchen då jag bad Döden att sms:a något uppmuntrande så jag inte skulle vara så sur. Resten av dagen varvade jag de sura minerna med ett fånleende. Det såg väl åtminstone trevligare ut.
När jag cyklade hem tog jag mig i maklig takt framåt på cykelbanan förbi pininfarina då ett gäng hormonstinna idioter till tonåringar gasar förbi mig utan att hålla i styret och ser på mig medan de gör obcena gester med armarna och kroppen. Folk är i allmänhet idioter, och de var inte ens folk. När jag susat ned för backen brevid Blåkulla får jag en knottfluga i ögat och tappar all fart på samma gång som jag har dödligt ont.
Nu dricker jag kaffe och försöker slappna av.