Amandien

Bussdörrarna öppnades inte. Jag var ensam på nattbussen klockan halv ett och jag ville bara hem till mig och sova, sova, sova.. Jag tittade fram åt busschaufförens håll och han tittade bakåt på mig och jag trodde att jag kanske skulle gå av längst fram av någon anledning. Jag tog av mig hörlurarna som spelat Ryans musik och såg frågande på honom.

-Jo, jag skulle vilja fråga en sak.. sade han. Jag fick fram ett förvirrat jaha? eftersom jag inte brukar prata så mycket med busschaufförer. -Bor du ensam här eller?
-Uuuhm, ja, jag bor här ja...? Jag ville av.
-Jo, jag undrar om du kanske vill träffa mig? sade han med lugn röst medan han vände sina händer och sedan knäppte dem.
-Va? Jag vill gå av bussen nu, kunde jag bara säga. Alla bussdörrar var stängda. Han öppnade dem.
-Ok. Är det upptaget eller? 

Jag ville bara därifrån, jag ville kräkas, jag ville köra upp min hemnyckel i hjärnan på honom och få honom att inse vad begreppet smärta innebar i fysisk känsel, jag ville göra sönder alla busskurer i hela stan, jag ville skrika, jag ville slå på något, jag ville bara hem, jag ville sova.

Här har jag tagit mig från Göteborg från en kväljluktande buss som åkte via ett jävla ställe kallat Ucklum. I morse voltade jag med cykeln och trodde jag skulle dö, det enda som dog var dock osten jag köpt till denna kväll. Den såg inte ut som den skulle lite grand.. Jag har sovit dåligt, jag har varit allmänt bitter... OCH SÅ FRÅGAR ETT JÄVLA ÄCKEL TILL BUSSCHAUFFÖR OM JAG VILL TRÄFFA HONOM????

Kan bara inte mänskligheten någon gång visa att den inte är så gravt störd i huvudet som jag tror/vet att den är?

Fy fan vad jag är äcklad.