Amandien

Det är väldigt trevligt när människor visar intresse för en, visst, jag finns, hurra. Något jag är missnöjd med gällande detta ibland aktuella faktum är att ingen av de som "visar intresse", eller endast ytligt bara uppskattar mitt utseende, verkar vara normala i huvudet. Någonstans.

För att styrka detta med exempel kan nämnas fyllot på bussen hem för några veckor sedan som flörtade med mig, frågade om jag hade pojkvän, blev förvånad när jag inte hade det och sade mig att "men det kan ju inte vara några problem för dig så söt som du är".

Ett annan praktexempel är äckelbusschauffören jag skrivit om tidigare.

...eller farbrorn som äger antikvariatet här i stan som tappade bort sig i räkningen och fick fråga mig vad det blev för "det är inte värt man tittar på vackra flickor när man skall tänka" . Han är för övrigt väldigt trevlig och snäll, det är bara det att han är närmare nittio år. Det är gammalt.

För att inte nämna idag. Den här gången tog nog f*n priset.

Jag hävde en kopp kaffe och gick ut på långpromenad ikväll, för jag kände hur det kröp i mig (och på facebook hade jag för dagen solens tarotkort vilket innebär celebration) så jag ville ha tid för mig själv i skogen och vara lite harmonisk och glad.
  Precis när jag hade tagit mig förbi Sigelhultskyrkogården och var påväg in i skogen hade en låt tagit slut och jag hör steg snett bakom mig och stelnar till. Jag vänder mig diskret om och där går en spinkig sunkskäggig sak som ser lite ut som han blivit tappad i en kraschande hiss. Jag känner igen honom som en som gick i samma klass som mig på mellanstadiet, ett år äldre än mig, lekte bil med suddet på lektionerna... som sagt; lite tappad i en hiss. Jag tänkte hur som helst att han väl går förbi så jag saktade ner farten lite, men då verkade han också sakta in. Då gick jag fortare, men då gick han också fortare. Jag sneglade bakom mig hela tiden och ville att han skulle försvinna, men det gjorde han inte. Till slut sprang han förbi mig och tjugo meter framför mig för att vänta där och sedan följa efter mig igen. Till slut kom han upp vid sidan om mig och jag tog av mig ena hörluren och svarade förvirrat på hans hej.

- Får jag krama dig?
- Eeeeh... (vad svarar man då..?) Varfördå..?
- Jag känner för det, sade han och ryckte på axlarna
- Jag klarar mig nog bra ändå...
- En liten... han gjorde så sär med ögonbrynen som man gör när man vädjar.
- Jag vill bara vara för mig själv och vara ute och gå och lyssna på musik och ha tid för mig själv. Tack.

  Efter detta stannade han och jag gick vidare, men var tvungen att titta bakom mig så han inte följde efter mig, han stod kvar en ganska lång bit bort och såg efter mig. Jag lyssnade på musiken och gick vidare. Helt plötsligt är denna utbotat abderiska korkskalle bredvid mig igen, han håller till på köpet på att skrämma livet ur mig.
- En liten.. säger han igen och sträcker ut armarna.
- Nej, du får ingen kram, jag vill vara ifred och gå och lyssna på musik. Kan du låta mig vara?
- Okej...
Efter detta tittar jag bakom mig hela vägen runt det halvmilslånga spåret.

Nu vill jag bara göra ett kort, enkelt uttalande som till och med sorgligt korkade idioter kan förstå - även om de är fulla eller förståndshandikappade:

LÄMNA MIG IFRED FÖR I HELA JÄVLA HELVETE, JAG ÄR RÄDD FÖR FOLK SOM DET ÄR ÄNDÅ.

Om någon inte förstod detta så kan ni ju kanske gräva ned er i ett hål och aldrig komma upp ur det igen.