På upptäcksfärd i den göteborska förorten
Jag har världens längsta rast och kan bara inte sitta inte i ett personalrum (vilkets personal är ena surbultar nästan hela högen - trots det fina vädret) på en VFU-skola och läsa. Jag bestämmer mig för att gå ut i världen och se om mina fördomar om förortsmiljö stämmer. När man bara sett området precis inpå skolan blir man inte direkt bedövad av att det är så vackert.
*
Till en början var jag föga imponerad av utformningen av något slags torg med en stor torrlagd betongdamm full med skräp (där det satt en rullstolsbunden tant och någon annan med rullator) bakom en Lidl(uschuschusch)affär. Där fanns inget annat att upptäcka än mina fördomsbilder placerade i verkligheten.
Men sedan började det lukta gräs och låta av en gräsklippare, en tjej kom ur en träddunge med två hundar och efter det... två av de största, vackraste, blommande körsbärsträd jag sett denna vår, ståendes i den mysigaste lilla parken.. I och för sig tillhörde detta något äldreboende (gamla människor satt utpackade på en liten balkong och åt) men det hindrade inte mig från att stryka handen genom ett fång blommor och känna om de doftade som de såg ut. Jag älskar blommor på träd.
Efter detta gick jag mellan husen, upp för en trappa och vidare på baksidan av ett grått hus. Där gick en tant som jag försökte heja på med ett trevligt leende, men hon såg bara sur och tråkig ut och gick förbi. Antingen var hon trög eller så var hon inte receptiv för trevlighet. (Dock var det en annan tant som inte var trög när jag var påväg hem). Jag gick upp för en backe, förbi ett gäng pensionärer (organiserat boulespeleri), över en halvtaskig längdhoppsbana och en stor gräsmatta, mellan två granar och hela tiden lyste solen glatt, ljust, varmt, strålande och gjorde det gröna grönare än något.
*
Nu [då] sitter jag på en plats mellan några trevåningshus med lägenheter som heter Annas Gård och skriver. Jag har tre timmar till att upptäcka på. Bakom står den konstigaste skulptur jag någonsin sett. En avlång, hundliknande varelse med mjuka former och människoansikte, också det väldigt avlångt, med stora plutande läppar. Ryggen lutar nedåt mot marken som på en giraff och på huvudet sticker två runda, öroliknande, känselsprötsliknande, hornaktiga utväxter upp. Den verkar vara gjord av koppar som inte ärgat än. En bit framför mig ligger en kille i militärshorts och pilotbrillor utan tröja och läser i en ceris bok med stora gula bokstäver på. Han har håriga ben.
*
Jag gick ut från Annas gård och ned för en backe. Ungefär här insåg jag att jag totalt tappat bort vart jag var. Kanske inte totalt, jag visste vilket håll som var vilket, men när jag efter att jag vänt efter ett ganska bra tag stötte på en skylt med orden Nymilsgatan på insåg jag att jag varit iväg en ganska lång sväng, något som gått mig helt förbi i solskenet. Den sista biten var det väldigt varmt.
När jag kom tillbaka till personalrummet igen åt jag min äckliga lunch och lyssnade på en idiots klagomål på att den som plockat ur diskmaskinen (=min kära vän M) inte plockat in smutsdisken också. "Fan, fan, fan, jävla grisar, fan, fan, fan, vad äckligt." lät det från köket. Sådana människor är det värsta jag vet. Jag hade aldrig plockat ur den där diskmaskinen.
Nu är det retorik. Jag väntade i nästan fyra timmar på en lektion där min lokala lärarutbildare är ute och har betygssamtal. De tre eleverna som är kvar i klassrummet pratar om killar och fester. Vad gör man som lärarstudent då?
*
Jag gick.
Tjing!
*
Till en början var jag föga imponerad av utformningen av något slags torg med en stor torrlagd betongdamm full med skräp (där det satt en rullstolsbunden tant och någon annan med rullator) bakom en Lidl(uschuschusch)affär. Där fanns inget annat att upptäcka än mina fördomsbilder placerade i verkligheten.
Men sedan började det lukta gräs och låta av en gräsklippare, en tjej kom ur en träddunge med två hundar och efter det... två av de största, vackraste, blommande körsbärsträd jag sett denna vår, ståendes i den mysigaste lilla parken.. I och för sig tillhörde detta något äldreboende (gamla människor satt utpackade på en liten balkong och åt) men det hindrade inte mig från att stryka handen genom ett fång blommor och känna om de doftade som de såg ut. Jag älskar blommor på träd.
Efter detta gick jag mellan husen, upp för en trappa och vidare på baksidan av ett grått hus. Där gick en tant som jag försökte heja på med ett trevligt leende, men hon såg bara sur och tråkig ut och gick förbi. Antingen var hon trög eller så var hon inte receptiv för trevlighet. (Dock var det en annan tant som inte var trög när jag var påväg hem). Jag gick upp för en backe, förbi ett gäng pensionärer (organiserat boulespeleri), över en halvtaskig längdhoppsbana och en stor gräsmatta, mellan två granar och hela tiden lyste solen glatt, ljust, varmt, strålande och gjorde det gröna grönare än något.
*
Nu [då] sitter jag på en plats mellan några trevåningshus med lägenheter som heter Annas Gård och skriver. Jag har tre timmar till att upptäcka på. Bakom står den konstigaste skulptur jag någonsin sett. En avlång, hundliknande varelse med mjuka former och människoansikte, också det väldigt avlångt, med stora plutande läppar. Ryggen lutar nedåt mot marken som på en giraff och på huvudet sticker två runda, öroliknande, känselsprötsliknande, hornaktiga utväxter upp. Den verkar vara gjord av koppar som inte ärgat än. En bit framför mig ligger en kille i militärshorts och pilotbrillor utan tröja och läser i en ceris bok med stora gula bokstäver på. Han har håriga ben.
*
Jag gick ut från Annas gård och ned för en backe. Ungefär här insåg jag att jag totalt tappat bort vart jag var. Kanske inte totalt, jag visste vilket håll som var vilket, men när jag efter att jag vänt efter ett ganska bra tag stötte på en skylt med orden Nymilsgatan på insåg jag att jag varit iväg en ganska lång sväng, något som gått mig helt förbi i solskenet. Den sista biten var det väldigt varmt.
När jag kom tillbaka till personalrummet igen åt jag min äckliga lunch och lyssnade på en idiots klagomål på att den som plockat ur diskmaskinen (=min kära vän M) inte plockat in smutsdisken också. "Fan, fan, fan, jävla grisar, fan, fan, fan, vad äckligt." lät det från köket. Sådana människor är det värsta jag vet. Jag hade aldrig plockat ur den där diskmaskinen.
Nu är det retorik. Jag väntade i nästan fyra timmar på en lektion där min lokala lärarutbildare är ute och har betygssamtal. De tre eleverna som är kvar i klassrummet pratar om killar och fester. Vad gör man som lärarstudent då?
*
Jag gick.
Tjing!
Kommentarer
Trackback