Tidens kakofoni - en spegling av dagen som gått
När tv:n stängs av landar man våldsamt i soffan igen. Det vänder sig i magen. En tvekande sol faller in genom fönsterrutan och alla klockor i hela huset tickar i otakt. Tidens kakofoni. Till och med datorns knarrande får man huvudvärk av.
Genom halvslutna ögon tittar jag på vad jag har skrivit. Jo. Det är tillräckligt deprimerande. Man skall ju inte överdriva. Lagom är den bästa kryddan.
Nu flyter Dvorák ur högtalarna som inte har någon som helst för basljud och jag lutar huvudet bakåt mot soffans ryggstöd. Jag känner mig neongul. Det är inte bra.
Alla känslor går i grönt. Det är naturens neutrala färg som håller allt i sin cykel, i sitt kretslopp. Det är när människor skrider över gränserna och förlorar det gröna som allt går åt skogen. Då finns det ingen återvändo längre. Såna människor ser jag varje dag.
När man är sjuk går tiden fortare än vanligt, fast man vill att den skall gå långsamt vilket den kanske på samma gång gör. Men man orkar ändå inte ta sig för något. Så tittar man lite på en dokumentär, något djurprogram, en bit på mitten av en film och en drös musikvideos som inte alls var roliga att titta på. Sen läser man lite, värmer mat man inte är hungrig på och tittar på klockan, lyssnar på klockan, på klockorna. Så har det gått fem timmar, klockan är två och vad skall man göra härnäst? Skolböckerna ligger och möglar på sängen och man läser några sidor till i sin bok.
Man måste akta sig för att göra sådana där vettiga saker, de brukar oftast vara jobbiga.
Genom halvslutna ögon tittar jag på vad jag har skrivit. Jo. Det är tillräckligt deprimerande. Man skall ju inte överdriva. Lagom är den bästa kryddan.
Nu flyter Dvorák ur högtalarna som inte har någon som helst för basljud och jag lutar huvudet bakåt mot soffans ryggstöd. Jag känner mig neongul. Det är inte bra.
Alla känslor går i grönt. Det är naturens neutrala färg som håller allt i sin cykel, i sitt kretslopp. Det är när människor skrider över gränserna och förlorar det gröna som allt går åt skogen. Då finns det ingen återvändo längre. Såna människor ser jag varje dag.
När man är sjuk går tiden fortare än vanligt, fast man vill att den skall gå långsamt vilket den kanske på samma gång gör. Men man orkar ändå inte ta sig för något. Så tittar man lite på en dokumentär, något djurprogram, en bit på mitten av en film och en drös musikvideos som inte alls var roliga att titta på. Sen läser man lite, värmer mat man inte är hungrig på och tittar på klockan, lyssnar på klockan, på klockorna. Så har det gått fem timmar, klockan är två och vad skall man göra härnäst? Skolböckerna ligger och möglar på sängen och man läser några sidor till i sin bok.
Man måste akta sig för att göra sådana där vettiga saker, de brukar oftast vara jobbiga.
Kommentarer
Trackback