Amandien

Jag vill lyssna på världens sorgligaste sång och jag vet inte varför. För numera är jag glad. Ett par grejer skulle jag vilja ändra på. Ett par konstiga grejer och en stor grej.

Jag brukar ha ett ljus tänt när jag sitter vid min sekretär. Det eldar upp vissa saker och det är fint. Gammalt damm till exempel. Gammalt damm kan man lika gärna elda upp. Det är ingenting jag vill samla på iallafall. Vissa går omkring med stora högar av damm på sina huvuden och de kan inte blåsa bort dem.

Ibland känner man sig som potatismos utan mos, Ungefär som peppar, salt mjölk och osmält smör. Liksom klafsig och för stark för sin sammansättning. Eller kanske bara som att det saknas något. När potatismoset saknar sitt mos är det utan tvekan något ganska avgörande för att det skall vara just potatismos det handlar om.

Imorgon skall jag jobba, sen skall jag ut till landet. Mitt land.