Amandien

Det är inte bara i luften det är kallt i Sveriges största stad. Ljuden som vibrerar kring mitt huvud är det också; fotstegen, bullret, dialekten, de femininas klackar mot gatan. Folkets ansiktsuttryck är det - allvarliga, tillstängda och i värsta fall opersonliga. (Opersonlig är nog det värsta man kan vara.) Staden är för stor för detta lilla land, värmen räcker inte till.

Svarta filtjackor, grå klänningar, stora handväskor och händer överfulla med shoppingpåsar susar förbi ögonvrårna, överallt kan man se tecken på tunnelbanans underjordiska närvaro, ingen går längre upp för trapporna till fots - de åker och två minuter är för länge att vänta på tunnelbanetåget.

Jag känner en panisk ångest när jag är där. Det är som att inte få andas.

Det är som en stad utan atmosfär.