Amandien

Jag pratade med regnet genom mitt fönsterbläck. Det sade till mig att ta det lugnt, så jag gjorde det. Det är konstigt hur vi förstår saker ibland, även om vi inte är säkra på dem. Vi är rädda för dem, men vill ändå tro att det är sant "den här gången" och sådant känns mer än bra. Det är som en underbar vånda.

Förövrigt är det fantastiskt givande att prata med regn, i alla fall för en själv. När man har en tendens att lyssna på andras råd mer än ens egna men ändå följer sina egna mer än andras är regnet en bra rådgivare. Då vet man inte vem som kom på rådet och man kan skylla ifrån sig. Bara man inte förargar regnet, för då blir man sur (om någon fattar ordvitsen, otroligt roligt om man frågar mig).

Klockan är 03:27