Happiness isn't happiness without a violin playing goat
Jag funderar på vad jag skall ta mig för resten av dagen. Jag skulle kunna sätta mig att göra en sammanfattning av en alldeles utomordentligt tråkig (förlåt basgrupp, men det är ju inte särskilt roligt...) projektrapport eller jag skulle kunna gå ut och ta en lång promenad och lätta upp mitt uttråkade inre med iPodmusik och min hund. Vädret var väldigt fint i morse för övrigt, nu är det halvmulet. Perfekt söndagsväder. Något säger mig att jag borde göra den nedrans sammanfattningen i kväll. Jag tänker lite bättre då. Patrik hade sagt att jag skulle göra det, så då gör jag det. Ibland lyssnar jag faktiskt på andra (fast han ju inte direkt har sagt det, fast jag vet att han skulle säga det).
I del två av detta, säkerligen efterlängtade, blogginlägg skall jag behandla den existensiella frågan Vad är lycka och vad skall vi ha den till?
Lycka är något högst personligt, många säger att den innebär att träffa sitt livs kärlek, andra att det är familj och barn, andra att det är en lyckad karriär. Men när vi väl har det som vi anser är lycka, stannar vi där och är nöjda då? Nej, oftast inte, för antingen ser vi inte att vi nu har det vi strävat efter, eller så har vi, precis när vi skaffat oss vår lycka, redan skapat nya behov för att uppnå lycka så vi knappt hunnit uppleva att de vi hade är tillfredsställda. Det bästa, känner oftast jag, är resan dit, mot lyckan: drömmarna. Det finns en anledning till att filmerna slutar precis i ögonblicket då de finner lyckan de letat efter.
Så jag skulle bara vilja ge en annan innebörd till Julia Roberts ord hon säger som Anna i Notting Hill: happiness isn't happiness without a violin playing goat. Vi vill hela tiden uppnå något mer.
Det vi söker blir om och om igen ouppnåeligt såvida vi inte lär oss att vara nöjda.
Jag lyfter på hatten och ångar vidare, än finns det mycket kvar att platta till! (Packman i Gladpack - Claes Erikssons verk).