Amandien

Jag satt framför tv:n (det låter så primitivt...) och såg på något skrämmande Mtv-program när jag hörde ett dovt muller rulla in genom fönsterglipan. Äntligen, tänkte jag. Solen lyste fortfarande och eftersom jag inte har någon balkong tänkte jag att jag skulle få användning för min långa regnrock jag investerat i för ett tag sedan. På med den och badtofflor (eftersom de är smidigast i sommarregn) och ut.

Det var alldeles stilla i luften. Jag kunde till och med höra en mås vingslag i luften. Jag gick till pulkabacken (som är pulkabacke på vintern) och såg ett åskväder söderut bakom det skogsbeklädda berget (nej, jag bor inte i en fantasyroman, även om det låter så) och ett norrut. Åtminstone är det vad jag tror är ungefär norr och söder. Det mullrade från båda håll och blixtrade ibland i det norra ovädret. Det hade regnat precis innan jag gått ut och solen som lyste in från väster gjorde gräset guldskimrande. I kontrast till de svarta moln jag hade omkring mig var molnen långt där borta guldskimrande i vitt och ljuset var så ljust. Det var så obeskrivligt vackert att jag inte skall förstöra den stunden mer genom att försöka återberätta den. Inget gör den rättvisa.

Mot de mörka molnen ovanför mitt hur lekte en svala.