Amandien

Nu har jag suttit i fyrtiofem minuter och försökt komma på ett vettigt... ta bort vettigt... blogginlägg som kan förmedla den känsla jag fick förut och som jag visste skulle komma fast som jag inte ville bry mig om för: om man mår bra av något, om jag mår bra av något, då vill jag inte bry mig om att det kommer göra mig ledsen senare. Då vill jag må bra av detta något så länge som det går innan det försvinner. Jag vill njuta av det så länge det varar.

Och nu vill jag skriva en massa meningslösa citat som ingen bryr sig om för de betyder inte samma sak för er som läser det. Jag vill säga genom Norah Jones: I want to wake up with the rain / falling on a tin roof / while i'm safe there in your arms / so all i ask is for you / to come away with me in the night / come away with me. Det är min önskan. ..eller dröm kanske. Sedan fortsätter det med samma sångerska: When I saw the break of day / Wished that I could fly away / instead of kneeling in the sand / catching teardrops in my hand. Så skulle Winnerbäck komma in med några rader: Som ett obehagligt allvar / drar hösten in i stan / det finns en doft av allt i mörkret / och nästan tyst. Efter det skulle han konstatera för mig: Jag fattar ingenting.  Och sedan...

skulle jag avsluta med Håkan Hellström: Ibland är en dröm det finaste man har.

Och efter slutet (efter som livet fortsätter, men inte filmen (som man älskade så länge den varade), efter lång tid eller kort, kommer LeMarc: Det är så gott att må gott igen.

Meeen.. eftersom det är så banalt och meningslöst att citera citat som bara betyder något för mig men inte någon annan låter jag bli. Citat är för töntar. Det vet ju alla.