Amandien

Just nu, medan folk börjar strömma till förfesterna och visar upp vad de skall dricka för kvällen, sitter jag framför datorn med luggen bakåtstruken av ett diadem och arkiverar min samling av fotografier på cd-skivor. Skogen utanför mitt fönster är motsatsen till förfest denna kväll. Alldeles nyss sade jag högt för mig själv "jag kanske har det bäst ensam?" utan att jag tänkte på att jag pratade med mig själv. Hjälp...

Förut tänkte jag klaga på att Leila i programmet 'Leila Bakar' ler fånigt hela tiden vad hon än gör - normala människor gör inte det hela tiden. (Man gör det speciellt inte när man bakar - det är en högst allvarsam och komplicerad sysselsättning. Det är INTE direkt bara att vifta med sin rosasöta måttsats och så blir det perfekt som på tv). Även om någon skulle känna för att klistra på sitt sekt-leende, så gör inte denne det efter som risken är stor att bli dödad av en bitter jävel som inte tycker om leende människor som ler hela tiden, vad de än gör. Men eftersom jag kom till besinning när jag upptäckte att jag pratade med mig själv tänker jag nu inte göra det. Jag lyssnar på Aqua istället.

Här sitter jag i min gröna klänning och svarta, noppriga mjukisbyxor och är precis normal. Precis så man skall vara. Usch, vad skönt!