Amandien

Det började regna idag precis när jag gick av tåget, ett lugnt regn. Dem gillar jag också.

Kaffebryggaren klickade, kaffet är klart. Idag tänker jag titta på film igen, fast själv och utan naturgodis och pizza. En ensam kväll med lite bloggande, lycklig film och pingvinpastiller (ni vet de där salta goda man inte kan äta så många av innan man tröttnar). Filmvalet står mellan Under Toscanas Sol och Notting Hill, lyckliga, smått romantiska filmer med en aning humor - sånt man behöver ibland.

Jag börjar bli hungrig. Undrar om det finns något i frysen? Hmm, tänker jag och äter ännu en tysk citronpastill som vid överdriven konsumtion kan ha en laxerande effekt, det är bäst jag kollar efter.

Så har man kommit hem från London för tre dagar sen, och vad händer i övermorgon? Jag skall till Island. Det är nästan så att man har blivit en globetrotter light. (Reseskildring av londonresan följer...) När man har två resor så tätt inpå varandra måste man packa om väskan. Jag kommer inte att packa om den förrän sent imorgon kväll ändå.

Förövrigt vill jag bara tillägna min klassföreståndare Annette min tillgivna hyllning. Vi är många som saknar henne, men det struntar väl du som eventuellt läser i och då vet du inte vad du gör.

Nej, då vet du inte vad du gör.

Jag sitter i vardagsrummet med neddragna persienner, det är hemskt att ha neddragna persienner mitt på dagen. Det är hemskt att ha neddragna persienner i vardagsrummet. Usch, vad hemskt.

Så spelas "Du får mig" av Lars Winnerbäck upp i iTunes.

Taket har fallit in i mitt slott. Redan innan det fallit in kunde man se stjärnorna genom det om natten, men nu har det fallit in också, man kan säkert se stora stjärnbilder. Bakväggen pryds av ett hål och om man gräver i det fuktiga strandböset på golvet kryper allehanda djur förvirrat omkring och undrar vad det var för dumskalle som rörde omkring i deras boningar.

Jag konstaterar att man inte ens kan sitta där och gräver med en planka från väggen ner i börset. Jag konstaterar att det inte ens finns något golv som inte går att sopa. Böset är golvet. Jag går ifrån dörröppningen.

Viken ligger stilla, allting är tyst. Man hör knappt vattnets aningar till vågor, kanske att man kan ana hur vattnet höjer och sänker sig lite, lite vid strandkanten. Det guppar sömnigt. Jag hittar en kotte som jag sätter fast i en al. Den blir ingen alkotte för det, den fortsätter vara en liten, bräcklig grankotte.

Jag sitter på min torkade trädstam invid berget och intog solens vitaminer genom min hud, värmen absorberades av min kropp. Allt är stilla. Ute på vattnet har det börjat blåsa.

Det regnar i London. De går omkring med paraplyer på Abbey Road utanför Beatles gamla inspelningsstudio. Men klottret på muren försvinner inte, trots att det regnar så ofta.

På månen regnar det inte alls, där finns det inte ens några moln, bara stora hav av öppna vidder med grått damm som aldrig flyttar på sig. För på månen finns heller inga vindar. Knappt finns det väl någonting förutom det där gråa dammet och grått berg. Kratrar med meteoriter i finns det många av också. Månen består bara av grått berg och damm, det är kanske det som krävs för att den skall bli så upplyst.

På Saturnus, Jupiter eller Neptunus regnar det inte heller. På Neptunus blåser det i 2.500.000 m/h, men här på jorden blir vi rädda om det är kulingvarning på nyheterna. Där blåset det så mycket för att det inte finns någon värme. På Jupiter kanske man inte ens kan landa, för man tror att hela planeten bara är gas. Vi har det bra här på jorden, där marken är av fasta ämnen som man kan gå på. Saturnus bara svingar sina ringar.

Om det hade regnat på solen hade den slocknat. Det är tur att det inte regnar där, tänk om vi inte hade haft någon sol. Då hade det kanske inte funnits någon värme och då hade det blåsit i 2.500.000 m/h här också. Då hade vi inte bara frusit ihjäl utan blåst bort också. Fast det hade inte kunnat regna då, kanske snöa.

Men i London regnar det, och de går omkring med paraplyer på Abbey Road.

Man går omkring i sitt hem och är så där frusen som man blir ibland, när inga filtar, inga tjocka tröjor hjälper. Man har ont i huvudet, kanhända efter gårdagens strapatser, och rörelseförmågan känns nedsatt, en hastig rörelse känns det som skulle kunna leda till svimmning. Man känner sig kort sagt kall och skör, som en snöflinga eller iskristall. Man sätter på kaffebryggaren och gör kaffe, medan man väntar spolar man varmt vatten över händerna och vattnets värme sprider sig ut i kroppen. Tillslut är det bara tårna som är kalla.

Det värmde av solen. Den enda solglimt som överhuvudtaget visade sig denna dag upplevdes av en ung person som var ute och promenerade med sin lilla, galna hund. De ovana ögonen som satt i hennes ansikte kunde inte hållas öppna, ty så ovana var de för det starka, icke-artificiella ljuset att det tvingade hennes ögon att sluta sig i respekt för den icke på länge sedda synen. Vårskorna var på och den unga personen med hunden hade kunnat hoppa högt, om det inte var för det värmande ljuset som sade åt henne att njuta av varje litet uns av vad den ranson av vårvärme som tillskansades henne för just den obestämda tidsperioden.

Och njöt - det gjorde hon.

Hyde Park i början av april, fortfarande kallt, men fåglarna kvittrar som de gör på våren, man kan läsa the Times, äta en smörgås, titta på fågeldammen eller bara på krokusar eller om gräset börjat växa. Man kan titta på människor, träd, luften... Eller så kan man bara titta. Det finns nog mycket att titta på där. Det finns mycket att titta på överallt.

När bokens sista blad är på väg att läsas ut är det som om läsförmågan segnar till. För sinnet vet att när den slagits igen kommer den inte öppnas igen för en lång tid framåt och den får ensam stå i bokhyllan degraderad till prydnad, som en piedestal för dammet som faller i drivor på dess bortglömda yta. Det är som om boken har vuxit in i ens värld och i samma stund som den stängs rycks denna värld brutalt bort och lämnar ett tomrum, en känsla av ofullständighet. Man kommer inte tillbaka till världen som den var då man läste boken för första gången en gång till, den är förbrukad och existerar endast som en oxid av det som varit. Man har bara sitt rostiga minne kvar.

Men vad tänker snöflingorna när de faller? Ty de faller för en ganska lång tid, och de hinner tänka en lång stund. När de faller som fjädrar, då måste de hinna dikta ihop en hel livshistoria, eller två, innan de landar mjukt på marken. Men någon sådan har man aldrig hört. Snöflingor kanske inte vet så mycket om livet. De är vackra men vet inte vad livet är. Det är därför de är så vackra.

När snöflingorna yr omkring som små, små dammkorn är de inte lika vackra tycker vi. Då är vi bara arga för att det snöar och blåser så mycket och vissa oroar sig för om man skall kunna åka till jobbet nästa dag eller om pendeltågen kommer ställas in. Sen måste de ut och skotta och idag har ju alla som har ett arbete ont i ryggen...

Vissa gånger snöar det inte riktigt, det är iskallt i luften och det är som att fukten i den samlas ihop mitt framför ögonen på en, fryser till och blir en snöflinga. Flingorna faller glest och utspritt som om det snart skall börja snöa, men det gör det inte. De bara fortsätter att falla utspritt och vi känner oss inkompletta, som om det vore något som fattades. Vi tycker att antingen får det snöa ordentligt eller så får det vara.

Ibland är snöflingorna stora som lönnlöv. Då blåser det inte och man brukar säga "åh, titta ut! så vackert snön faller. Så vackert det är..." och man står i fönstret och ler, eller man går ut på en promenad och känner inom sig en barnsligt euforisk känsla tillägnad snön. Man oroar sig inte ett dugg, bara för att det inte blåser. kanske det till och med snöar mer.

Snön kanske inte vet så mycket om livet, men den lär oss ändå mycket om det.