Amandien

Man måste leva med ensamheten, inte i den. Ibland glider man in det, fast man försöker hålla sig utanför. Då lyssnar jag på en hjärtskärande melodi med denna text (I taught myself how to grow old - R. Adams):

Poor little rose, beaten by the rain
In the wind in the gale, thunder and the hail
Sometimes I feel like I'm going insane
Without the numbness or the pain so intense to feel
Especially now it added up through the years

And I, I taught myself how to grow
Without any love and there was poison in the rain
I taught myself how to grow
Now I'm crooked on the outside, and the inside's broke

Most of the time I got nothing to say
When I do it's nothing and nobody's there to listen anyway
I know I'm probably better off this way
I just listen to the voices on the TV 'til I'm tired
My eyes grow heavy and I fade away

'Cause I, I taught myself how to grow
Without any love and there was poison in the rain
I taught myself how to grow
'Til I was crooked on the outside
I taught myself how to grow
Without any love and there was poison in the rain
I taught myself how to grow
'Til I was crooked on the outside, inside's caved
Crooked on the outside, inside's caved
Crooked on the outside, inside's caved
I taught myself how to grow old

Hur många gånger man än haft uttråkade kvällar kommer de alltid med samma våg av överrumpling. Lägenheten känns stökig fast jag städat i tre dagar. Det ser rätt hyfsat ut faktiskt. Egentligen. Inne i mig är det tungt. Nästan som på vintern. Jag måste komma igång med någonting. Göra någonting. (Men hur gör man något vettigt utan pengar i det här samhället)?

Nu känns det som om jag väntar på något. Men jag vet ju inte vad jag väntar på. Det gör väntan en aning svårare. Min fågellampa lyser i fönstret. Den ser inte ens ut att vilja flyga iväg.

Ett nyupptäckt band piggar dock upp mig lite. Det är ganska sällan jag upptäcker någon ny musik, men detta band tror jag är ett sådant jag tröttnar på ganska fort, så det är väl ingen idé att köpa skivan. Jag har inte köpt en skiva på år och dagar. Scouting for girls heter bandet i alla fall.

Jag dricker mitt te och fortsätter andas. I natten.

Jag stötte just på det mest tragiska i-landsproblem man kan tänka sig. Ett av dem i alla fall. Jag skulle värma upp bröd i micron och insåg att jag inte kunde värma det på någon av mina assietter för att det är en liten guldkant på allihop (= det fräser och blixtrar i micron = --> inte bra).

Nu sitter jag och försöker hitta på en budget till höstens alla månader och vinterns. Jag dricker mangoté.

I lördags köpte jag en väska jag inte hade råd med. Men jag älskar den.

Douglas Adams skriver i So Long and Thanks for all the Fish om en man som är en regngud utan att veta om det. Regnväder följer honom vart han än kör med sin lastbil fylld med termostatkontroller till element. Han tycker inte om regn. Men regnet älskar honom.

Since he had left Denmark the previous afternoon, he had been through types 33 (light pricking drizzle which made the roads slippery), 39 (heavy spotting), 47 to 51 (vertical light drizzle through to sharply slanting light to moderate drizzle freshening), 87 and 88 (two finely distinguished varieties of vertical torrential downpour), 100 (post-downpour squalling, cold), all the seastorm types between 192 and 213 at once, 123, 124, 126, 127 (mild and intermediate cold gusting, regular and syncopated cabdrumming), 11 (breezy droplets) and now his least favourite of all, 17.

Rain type 17 was a dirty blatter battering against his windscreen som hard that it didn't make much odds whether he had his wipers on or off.

He tested hist theory by turning them off briefly, but as it turned out the visibility did get quite a lot worse. It just failed to get better when he turned them back on.

In fact one of the wiper blades began to flap off.

[...]

And as he drove on, the rain clouds dragged down the sky after him, for, though he didnt know it, Rob McKenna was a Rain God. All he knew was that his working days were miserable and he had a succession of lousy holidays. All the clouds knew was that they loved him and wanted to be near him, to cherish him, and to water him.

Natten doftade vin. Så fort jag satt min fot utanför porten såg jag hur svart natten var, att natten kändes höst. Mitt i andra steget stannade jag upp. Jag insåg att jag över sommaren hade glömt stjärnorna. Jag tror inte jag sett dem en enda gång, någon enda natt på hela sommaren. Jag kunde inte slita blicken. Min hund nosade i gräset.

Jag gick ned mot skolan, men det var för ljust. Jag gick vidare ned för backen och där såg jag en dröm, men det var för ljust där också. Jag gick ned på fotbollsplanen och där var det inte lika ljust. Men ljusen längre bort gjorde att mörkret kom för nära. Men stjärnorna var där. Så högt upp, så långt bort, som en utdragen ton på en violin. Så är stjärnorna.

Jag styrde stegen tillbaka igen, gick förbi drömmen igen och såg ned i gräset, såg på träden, gick upp för backen. Precis när jag var på väg att vända blicken över skolans tak såg jag ett starkt sken som föll. Jag frös. Ett stjärnfall. Jag stängde ögonen för att inte falla isär och andades. Alla mina drömmar flög förbi i mitt huvud, alla mina önskningar (och inga får ni veta), en värld. När jag öppnade ögonen ville jag svimma. Hur kan någon gå omkring på så mycket känslor och drömmar? Jag vinglade.

När jag stod på gräset utanför porten såg jag en satellit som flög över himlavalvet. Ja, man ser att det är himlavalvet de flyger över, satelliterna. En konstant fart rakt över världen vi bor på. Sedan försvann den i skuggorna över skogen. I skuggan av gatljusen.

Jag såg på Harry. Han nosade omkring på samma ställe som förut. Jag såg på stjärnorna. De satt på samma ställe som förut. Vad tänker något så högt upp, så långt bort, om min hund? Hur kan någon förstå? Natten doftade vin.

Så gick jag in.

Vad händer om minnena försvinner?

Vissa minnen klarar man sig utan. Tror man. Vissa minnen klarar man sig inte utan. Tror man. Jag tror man måste komma ihåg alla olika minnen man har. Inte alla på samma gång, men man måste ha olika minnen. Tror jag.

Idag har jag läst ut en bok. Minnen av böcker bleknar fort. Oftast. Tror jag. Det är bara en bok jag läst som jag kommer ihåg, nej två... som jag kommer ihåg och vill läsa tusen gånger till, deinde centum, dein mille altera... Det är Timmarna och Mrs Dalloway. Och ingen kommer någonsin förstå varför. För det är mina minnen.

När man har mer förflutet än framtid, när man blivit äldre i mänsklig tideräkning, förlorar vissa allt de lärt sig under sin livstid. Jag vet en väns förälder som glömde hur man åt, hur man gick. Vad har man då inte glömt innan det? När man är ung lever man på drömmar om vad som skall hända och lyckan man (tror sig; drömmer om att;) skall finna. Tror jag. Allteftersom man blir äldre får man fler och fler minnen och det är dem man lever på när man blir äldre. Tror jag. Så sa min mormor en gång. "Det är av minnena man lever när man blir gammal." Glöm aldrig det.

Glömmer jag; dör jag.

Det regnar i mitt huvud. Snålblåsten är förskräcklig. Igår satt jag i omklädningsrummet och hörde de avlägsna kundljuden och ventilationens monotona andning. Jag ville inte ut i affären igen. Men jag gick ut i alla fall. Det gör jag alltid.

Eivør Pálsdóttir spelas i högtalarna nu. Hon sjunger på Färöiska, det är ett vackert språk. Idag skall jag unna mig lyxen att åka buss. För det regnar i mitt huvud.

1. Lägg 3/4 dl havregryn och häll i 1 och 1/2 dl vatten i en för liten skål för att resten av ingredienserna skall få plats och låt svälla i tio minuter.

2. Hacka löken i för stora bitar så köttbullarna ramlar isär när du steker dem. (Skär också bort halva löken för att du inser att den ser äcklig ut i ena änden).

3. Knäck ägget direkt i bunken och pilla ur skalbitarna med en tesked. Rör om med en gaffel.

4. Pressa vitlökarna (ta en extra så det blir lite sting i köttbullarna. Och så du får dålig andedräkt) och lägg dem i havregrynssvället. Krydda med lite av varje. Drös i gullöken.

5. Rör.

6. Lägg i köttfärsen.

7. Rör.

8. Stek.

9. Gör inte köttbullar. Gör biffar.

10. Skit i såsen.

Klart!

P.s.
Rekommendation: Drick vin på samma gång du lagar maten så blir det både spännande och roligt!
D.s.

Får man dricka vin två dagar i rad? Här sitter jag med mitt kaffe och lyssnar på filmmusiken till The Hours (som är den underbaraste musiken man kan lyssna på) och är sugen på ett glas vin idag igen (fiffigt med skruvkork på vinflaskorna!). Det skulle vara trevligt med det som sällskap ikväll, för jag känner mig plågsamt sentimental och bilder från filmatiseringen av The Hours flyger förbi min inre syn som en romantisk dimma av ensamhet. För ensamhet är vackert i historierna och berättelser, men hur är det att vara i den i verkligheten. I nuet? Ibland känns det bra, ibland kommer något och stör och man märker att man inte vill vara ensam och då blir man helt plötsligt ensammare än någonsin.

Idag när jag körde morfars Volvo från Strömstad och hem igen fick jag en vision. Jag hade för ovanlighetens skull tagit på mig min ring jag fick av mamma på studenten... ja. Jag fick helt plötsligt känslan att jag ville vara på väg hem till min villa och mina barn, en välkomnande kyss när jag kommit in i hallen och till en färdig middag som står på bordet. (Fånigt). (?)

Så därför skall jag dricka vin ikväll igen. För det är vad vi singlar gör. Och kanske skall jag laga köttbullar, och kanske till och med piroger. Kanske pratar jag lite med mina vissna krukväxter och hatar all teknik i mitt hem som inte fungerar (jag är av övertygelsen att jag omges av ett magnetiskt fält som stör all teknik som kommer i närheten av mig). Och kanske skall jag duscha en gång till och kanske ser jag på The Hours och gråter när Richard begår självmord. För det är vad Mrs Dalloway gör.

Och jag älskar Virginia Woolf.

Men nu sitter jag med mitt kaffe, och snart skall jag öppna rutiga kokboken. Snart skall jag sätta på The Hours på högsta volym och flyta ut i lägenheten. Snart skall jag resa mig från datorn. Ad astra.

Jag läste något ytterst charmigt i dagens GP. Singlar har lättare att få alzheimers.

Jaha...

Jag tänkte på något förut som jag tyckte var så bra, sen glömde jag bort det och nu när jag kom på vad det var kom jag på samma gång på att jag inte tänkte skriva det här.

För en gångs skull hade jag medvind hem och jag fick inga kryp kraschade i huvudet. Jag har kommit på att tittar för mycket upp i himlen när jag cyklar, fast det är trevligast att titta åt det hållet, så jag gör det ändå, de som aldrig tittar uppåt missar allt. 

Jag har kommit på att jag inte kan bränna några skivor för att mina musikfiler är i något format som inte programmen jag försökt bränna i accepterar. Skit. Jag har slösat bort sju brännskivor på det. Har bara elva kvar.

Jag har ätit Daim idag. Och Toblerone. Jag måste göra mig av med dessa förbannade godisar som dräller i kylskåpet! Och jag tänker inte äta upp dem. Jag får skicka iväg dem. Eller skänka dem till pingstkyrkans loppis. Eller lägga dem på jobbet. Eller ge dem till mamma. Eller min syster. Eller mata fåglarna med dem. Eller slänga dem (känns dumt att slänga). Eller kasta upp dem i rymden. JAg skulle kunna baka av dem.. fa*. Jag vill inte ha kvar dem.

Känner mig hur som helst fet som en kossa och ful som en gris och nu vet jag vad jag måste göra! Jag måste ut i luften!

Adieu!