Amandien

Jag hade en gång en svensklärare som sade att man inte borde läsa fantasyböcker för att det var onödigt och "obildande". Någonstans man absolut inte borde läsa sånt var i skolan, man lär sig ju inget på sådant. Med att man inte lär sig något menade hon att man inte lär sig något om samhället och att det var det som var huvudsaken när man läser - att vidga nyerna. Det upprörde mig då och det upprör mig nu, men jag var inte en sådan elev som tog upp en sådan dikussion och absolut inte i den klassen och nu är det lite för sent för mig att komma inklampandes i hennes klassrum och påminna henne om det där korkade hon sade för nästan fem år sedan. Därför finner jag det passande att ta upp det i min knappt lästa blogg.

För det första består inte världen bara av samhälle. Samhället är en töntdel av världen, det är bara det att vi megalomaniska människor inte fattar det eftersom vi är så sorgligt abderitiska att vi tror att vi är de största, bästa och vackraste varelserna i universum. (Om det är så kan vi lika gärna gå och dö allihop för om det finns värre egon i världsrymden... ja.) Kort sagt: det finns annat att lära sig än saker om samhället. Förresten kan man på ett indirekt sätt lära sig om samhället av fabtasyböcker genom att jämföra det lästa med det samhälle man lever i och därmed upptäcka nya saker man inte tänkt på. Ibland finns det också många filosofiska tankar och trådar, men detta gäller endast kvalitativ (inte kvantitativ) fantasy.

Och att vidga vyerna förresten? Att läsa om andra världar och kulturer som inte ens finns måste ju vara att vidga vyerna... Hur skall vi annars finna nya världar, om vi inte hittar på dem själva eller läser om dem? Hur skulle det se ut om alla sprang omkring i skogen och letade efter Narnia eller The Shire? Det vill inte jag veta.

Jag är inget jättefan av just fantasy, men detta var jag tvungen att skriva tyckte jag.

...and that is all I have to say about that.

Jag jobbade idag också. En riktigt dålig dag på min ära. Förvånade? Dock kom det in ett par ganska intressanta typer.

Typ nr 1 var en man med sur uppsyn och grön träningströja som redan vid första anblicken av mig snörpte överlägset på munnen och verkade anse sig vara världens outsagda härskare. När han skulle få tillbaks pengar frågade han med snabb ordföljd "Skaruhaenkronaeller??", "Nej tack, det går bra ändå" sade jag eftersom jag inte ville ha hans dumma enkrona av ren principsak. Han tittade på mig under höjda ögonbryn med en duedumihuvetblick som till och med skulle få getter att bli generade över sin dumhet. Jag ser ner i kassalådan och visar mitt mest ironiska leende för alla lappar med högt värde innan jag ger tillbaka pengarna han skulle ha.

Typ 2 var en äldre man med lättsammare uppsyn än typ 1 men ahn var också lite förvirrad. Han lade upp en Desivon handcréme och en burk Märtas' marmelad på bandet, jag drog varorna och sade: "Trettiofem kronor där tack". Han räckte fram en tjugolapp och gick för att hämta sina varor. "Ursäkta, det var trettiofem". Fick jag skynda mig att säga. "Jaha, jaha. Jaha? Vad kostade varorna då?", "Ja, Marmeladen kostade tio och desivon tjugofem och det blir trettiofem". "Jaha, Desivon?", "Ja, handkrämen heter Desivon" Säger jag med ett leende som försökte dölja hur road jag var. "Jaha... ja, jag skulle egentligen ha tandkräm, men den var slut. Den bästa tandkrämen: sensitiiv. Rengör fint. Mycket god smak också". Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga så jag höll med och sedan betalade han och gick.

Typ 3 var en kvinna som skulle ha tio liter färg. Detta framgick dock inte för mitt trötta (tröga) sinne då hon skulle ha cigaretter och snus först. Jag antog därför att kunden efter skulle ha den. När hon betalt sina tobaksvaror tog hon dem och fick kvittot och sade något ohörbart som jag inte uppfattade utan bara antog var något som man bara höll med om. Därför gjorde jag detta och hon gick till änden av kassan, jag drog igenom färgen (med möda) och sade priset till kunden efter henne "Nej det är inte min" sade hon, jag vänder blicken mot slutet av kassan och den förra kunden tar färgen och går. "Ja...ha", hinner jag tänka innan jag springer efter henne så hon fick betala den. Uppenbarligen hade hon inte fattat att färgen (ca 350kr) inte var med på kvittot. Att jag log medhållande kan ha hjälpt det hela på traven.... men ändå?

Typ 4 i urvalet är två småtjejer som skulle köpa godis. Innan jag var klar med kunden innan dem tittade den ena lurigt på mig, sedan sade hon: "Jag har en sån..." och så pekade hon på kvittomaskinen. "Jag fick en sån i julklapp." "En kvittomaskin? Vad roligt! Det skulle jag också vilja ha i julklapp!" ljög jag sött för den lilla tjejen "Vad har du skrivit för kvitton med den så?" frågade jag sen. "Jo, alltså... det är en rulle såhär och sen skriver man och det man skriver kommer ut på kvittot.." När de hade betalat (med en stor suck av lättnad för att pengarna räckte) skulle kvittomaskinsägarens kompis packa ner i en påse. "Jag har med mig en påse, nej jag glömde den, nej kanske, skall kolla cykeln, nej jag har ingen, jag glömde den, köp en påse, jag glömde!!" Medan hon sade detta jättesabbt sprang hon till sin cykel utanför och tillbaks. De fick en fryspåse av mig.

Annars har det bara varit ett gäng utvecklingsstörda, en jättetjock kille, en annan tjock kille med surfshorts uppdragna högt över tröjan, en tant med ett fruktansvärt irriterande skratt (som hon använde hela tiden när hon sade något) och en stockholmska med bred dialekt och handlat hos mig. Det gamla vanliga liksom.

I slutet av dagen var jag så trött och förvirrad att jag höll på att glömma mina glödlampor i kassarummet. Något som påpekades med ett (som jag kände det) överlägset pekande av den som var där sist med mig samt ett "Du fattar att du hade glömt den annars eller?" och en blick jag blev arg av.

Men sen blev det bra med myspysrys med Marie! Vi bittra singlar måste hålla ihop.

Tjingeling!

Så här sitter jag nu, magen är full av en halv paket Kinapuffar och en halv paket Dumleklubbor (jag använde Geraldine i Vicar of Dibley (som jag tittade på medan jag åt detta) som ursäkt för lite tröstätande) och är jättetrött och skall läsa i boken som skall diskuteras imorn. Jag har faktiskt prestationsångest för första gången på ett par veckor (känns det som iaf), toppat med lite jag-åt-en-halv-paket-Kinapuffar-och-en-halv-paket-Dumleklubbor-med-en-dålig-ursäkt-ångest. Så allt är precis som det skall vara.

Imorgon skall jag upp tidigt som as igen och jag kommer att börja dagen med ett väsande "Fy fan" så fort jag öppnar ögonen för att jag redan vet att det kommer bli en skitdag och att jag kommer ha sovgrus i ögonen och blunda till på lektionen och bara för att jag vet att det kommer att bli en skitdag så kommer det att bli det också. FÖR SÅ ÄR MITT LIV!

OCH NI OPTIMISTER DÄR UTE KAN GÅ OCH GRÄVA NER ER I ETT OÄNDLIGT HÅL OCH STOPPA MOSSA I MUNNEN SÅ NI INTE KAN PRATA!

För övrigt har mina grannar just i detta nu sex så att det hörs in till mig. (Ibland vill man bara krypa upp i sitt eget rövhål och dö). Kan inte folk lära sig att knulla tyst när det är så lyhört? Nej, uppenbarligen inte.

Sedan dansade hon iväg till badrummet för att borsta tänderna och gick behagfullt tillbaks in i sovrummet för att intaga sin skönhetssömn. Det välkammade, gyllenblonda håret låg i vågor på den perfekt puffade dunkudden och hon slöt ögonen och drömde om moln och blommor och lamm.

Adieu.

I morse vaknade jag innan klockan ringde, jag lade mig igen och inväntade dess obarmhärtiga ringsignal och blev obeskrivligt irriterad när den ringde eftersom jag redan var vaken. När jag efter en kraftansträngning som kunnat flytta berg hade slängt i mig frukosten, hällt i mig kaffet och mådde jätteilla tog jag på mig min ekologiska tunika av vilken översta knappen ramlar av. Jag blir sur och skiter i det och borstar tänderna.

När jag skulle gå av tåget i Göteborg och knäppa knapparna på jackan ramlade den översta av där med och jag måste ha den halvöppen och det var svinkallt. Vidare mot spårvagnen gick det en hög med kärringar framför mig som drog på rullväskor och hade så där "heeemskt treevliiigt" och pratade om en massa trams som jag fick ångest av att de pratade om. På grund av dem missade jag tvåans spårvagn som skulle ta mig till Korsvägen. Jag såg fyrans spårvagn (som självklart kom på samma gång) och måste springa (i högklackat) och se ut som en idiot för att hinna med den.

Jag kom fram och gick så klart fel först och var tvungen att gå runt en massa för att komma fram. När jag kommit fram får jag panik när jag insåg hur mycket jag har att göra.

På rasten pratade mina väner om sina pojk- och flickvänner.

När jag skulle gå till tåget var det avstängt från Nordstan till Centralstationen för att något hjärncellsbefriat pucko ringt och sagt att det låg en bomb där någonstans eller att någon skulle bomba eller vad det kan ha varit. KUL! Jag får gå runt hela Nordstan för att komma till tåget.

Precis innan jag skall gå av tåget (eller train of hell som jag i mitt förargade sinne brukar kalla det) håller de barbariska idioterna som skall uppåt Dinglehåller på att välta en barnvagn (med barn i) när den skall köras av. Detta endast för att få en sittplats först. Vad jag sett finns det alltid sittplats till dem som skall åka med. En annan gång blev jag (som kanske är känt) nedputtad i gången och nedtrampad och ignorerad av samma samling odjur. Giriga, abderitiska ungjävlar!

Vissa dagar vill man bara krypa upp i sitt eget rövhål och dö.

Jag tänker i detta blogginlägg behandla något som säkerligen hela bloggsverige har på sina bloggiga bloggtapeter vid det här laget. I själva verket skall blogginlägget handla om det bloggigaste och mest patetiska i hela Sverige rikes årsplanering: melodifestivalen, denna festivaliga festival där dålig musik som försvinner och glöms bort efter ett halvår blandas med humorunderhållning och nakenchocker på högsta nivå.

Varför inte nämna ett ord om vår söte komiker Björn Gustavsson? Söt. Då var det gjort. Eller kanske något om Christer Sjögren? Kanske: "Hejkomochhjälpmig"? Men vinner han alltihop om han lyckas vinna den svenska tävlingen? Förmodligen - hela tävlingen går ju ut på att attrahera dem som gillar ihopslarvad musik som skall uttrycka glädje och lidelse på ett så gripande själlöst sätt som möjligt. Vad skall man ha innehållet till? Det är ju trots allt bara melodin folk har tid att lyssna på ändå.

Jag hoppas Amy klarar av centralprovet i fysik.

tack och adjö

Där satt jag, i Stenungsund, och tittade ut genom fönstret. Bredvid en farstutrapp stod en rhododendronbuske och rhododendronbuskade sig. Över det var ett ljusnät fult slängt. Jag suckade.

Tåget började rulla.

Femtio meter bortanför den rhododendronbuskiga rhododensronbusken med ett ljusnät fult överslängt sig hade någon "skrivit" God Jul på husgaveln med en ljusslinga. Jag rullar mållös förbi och vidare. Varför?

Inget vad jag vet; så varför ställer folk ut sådant befängt, icke-hållbar-utvecklingsfrämjande trädgårdsprydnadsskräp i juletider? Att man vill ha lite ljus i trädgården under den mörkaste tiden på året kanske är mindre svårförståerligt; men en ren?!

Jag är nästan lite fascinerad av hur man kan sammankoppla en ren med ett litet, påstått kungligt och gudomligt barn som skall ha fötts i öknen för tvåtusen år sedan. Hade man renarna där då? ...eller föddes detta "gossebarn" i Abisko och besöktes av de tre vandrande samerna och renaherdar?

Jag vet inte hur det har gått till, men julen finns därför att vi som tillhör den "kristna kulturen" firar detta ökenfödda barn. Inte på grund av tomtens heliga ren eller något i den stilen. ...vad jag vet i alla fall.

Bort med skräpet; bort med fuljul! Amanda: julfascisten är tillbaka!

Life is a trasseljävel
You just have to trassel it out

Det är vad Nicole Kidman sjunger inuti en stor elefant då hon blickar ut över en nedgången stadsdel i Paris - Montmartre - i filmen Moulin Rouge. (Jag syftar alltså rubriken). Jag står inte inuti en elefant utblickandes över nämnda stadsdel i Paris, men jag var tillräckligt korkad att missa bussen i morse för att jag och min infernaliskt trögtänkta hjärna tog fel på klockan - jag kom en timme sent, bussen var nästan nere i göteborg vid det laget. Denna lilla incident medförde att det var totalt, åtminstone nästan och som jag kände det just då, meningslöst, att över huvud taget ta sig ner till Stora Stan. Jag räknade nämligen ut att jag bara skulle hinna vara med på halva sista lektionen vilken bara var på fyrtio minuter.

Kanske berodde allt detta på att den illvilliga insikten att detta inte skulle bli en bra dag kom till mig när jag stod i duschen.

Jag ber så mycket om ursäkt Sara, men jag tror mitt undermedvetna motarbetar mig. Vi ses imorn..

...and leave all this to yesterday.

Jag var på Hallmans bokhandel här nere på kungsgatan. Gick in, tittade och letade efter lyrikhyllan. Efter att jag vridit på huvudet tills jag blivit yr i huvudet frågade jag en ointresserad expedit vart jag kunde hitta denna lyrik jag så intensivt letat efter.

"Den finns precis efter ingången, bakom de två ställningarna med julkort därborta." Och så pekade hon.

De hade alltså ställt två vridställningar framför lyrikhyllan, något helt ofattbart ondsint enligt min mening. Om någon någon gång skulle bry sig om att ställa fram dessa stackars försummade lyrikböcker hade kanske fler upptäckt dem och läst dem.

Om någon i min hemstad undrar, så är det jag som skrev det lilla meddelandet på lappen i hyllan.

Käre obeskrivligt abderitiska mansperson (vars hjärna är en amöba) som ringde från dolt nummer idag kl. 20.07,

det är sorgligt att behöva meddela dig att du tyvärr inte lyckades med ditt, av mig förmodade, syfte med det telefonsamtal jag fick äran att mottaga idag måndag strax efter 20.00. Jag vet inte vem du är, därför har jag gett dig ett eget namn som jag i mitt stilla sinne ansåg vara passande. Låt mig citera några av de icke-intelligenta uttalanden som du delgav mig:

Jaadu Amanda, nu är det så att jag behöver hjälp med en sak här. Jag behöver nämligen veta vad som är bäst; negerkuk eller apkuk. Tror du att du kan svara på detta?

Då jag inte gav något svar fortsatte den obeskrivligt abderitiska manspersonen (vars hjärna är en amöba) prata om något som jag nu inte längre kommer ihåg. Så tystnade han och jag frågade upprört:

Alltså vem fan är du?

...varpå han ger mig det fantastiskt intressanta svaret:

Ja, du kan kalla mig bisexuelle Jan.

(Med reservation för tveksamheter i exaktheten av återgivningen)

Härefter trycker jag av telefonsamtalet då jag tyckte att han var otroligt; utomordentligt infantil. Jag är ledsen att behöva meddela världen att det fortfarande existerar sådana outvecklade varelser på vår jord. Men dessa kanske finns av en anledning de också? Kanske för att vi skall veta att även om vi känner oss dumma eller korkade ibland, så finns det alltid de som är värre, och i vissa fall, som till exempel i nämnda exempel, så är korkade personer intelligentare än Einstein i jämförelse.

Jag skulle bara vilja hälsa er kära läsare att om den obeskrivligt abderitiska manspersonen (vars hjärna är en amöba) ringer er någon gång, så kan ni ju hälsa honom från mig ("Jaadu Amanda") att jag är van vid ett mycket större utbud än de valmöjligheterna han gav mig, så tyvärr kan jag inte svara på den frågan.

Jag kände att mitt tidigare förkastande av boken jag för närvarande läser måste få ett tillägg, då jag faktiskt kommit på ytterligare två saker jag ogillar, men också, måste jag erkänna, en sak jag nog tycker om.

Man börjar alltid med det dåliga.

Tillägg dåligt 1: Författaren verkar ha en viss försmak för perversa uttryck och ger karaktärerna tankar om sex eller sexuellt influerade utseendekommentarer så fort de tänker på, ser eller förnimmer någon som är utav det attraherande könet. Det är vulgärt framställda tankar.

Tillägg dåligt 2: I boken finnerman också pinsamma försök till liknelser som är både simpla, banala och vulgära på samma gång.

Tillägg bra: De poetiska inslagen med dikter av Emily Dickinson.

Jag äger en laptop. Denna köpte jag i vintras omkring årsskiftet och hittils har den gått sönder två gånger. det vill säga så allvaligt att jag varit tvungen att skicka in den på lagning. Nu har den blivit likadan igen.

En liten parantes är att min mobiltelefon, som jag också införskaffade i vintras, också har skickats iväg för lagning två gånger, varav en gång jag fick en ny. Omges jag av ett elektriskt fält innehållande virus och damm som förstör alla mer avancerade tekniska prylar jag kommer i närheten av?

Jag måste säga att jag blir lite irriterad, och jag skulle vilja drista mig att tro att alla som känner mig vet vad det innebär. Jag börjar känna mig uppgiven. Kan inte saker och ting bara fungera? Är det så väldigt roligt att krångla?

Tydligen.

(Precis när jag skrivit klart tittade jag på aktivitetshanteraren och allt var som det brukar. Man upphör aldrig att häpnas ...verkar det som).

Ja, min blogg har ju legat nere ett bra tag nu, och jag förmodar att de flesta glömt bort att den finns. Frågan är om jag skall fortsätta på den, skapa en ny, eller lägga ned allt ihop.

Jag vill inte lägga ned alltihop.

Är det konstigt att mun-mot-munna bloggen till liv efter den varit (sken-?) död i flera månader?

Skapar jag en ny betyder det tredje gången gillt (=jag blir bloggsuperkändis och tjänar miljoner på att skriva ett blogginlägg lite då och då).

Nu skall du upp igen, ditt gamla bloggskrokk!

Jag gick i en bokhandel här i stan idag och tänkte att jag kanske, då jag för en sekund vilade blicken på en hylla med en viss sorts litteratur, kommit på ett nytt begrepp. Självklart visade sig att så inte var fallet, men ändå var det ett mycket träffande begrepp för dagens litteraturutbud: Shitlit.

Vi kan nog alla som någon gång vistats i en bokhandel av "modernt" slag hålla med om att en mycket stor del av den litterära marknaden utgörs av så kallade "deckare". Dessa följer en karaktär inom kriminalaryrket, som enligt författaren har något alldeles speciellt. Att halva utbudet på den skönlitterära avdelningen i bokhandlarna av modernt slag utgörs av detta slags böcker beror på, som du säkert förstår, att nästan alla i hela Sverige till 95% bara läser dessa lättsvalda kriminalromaner. (Ursäkta generaliseringen).

Många tycker att jag är snobbig när det kommer till böcker på grund av att jag tar avstånd från denna "deckargenre", men sanningen är den att jag bäst tycker om orginalitet och kvalitet - inte kvantitet. En skönlitterär bok skall vara genomtänkt och intressant, rättstavad och (åtminstone) någorlunda grammattiskt korrekt. Nu menar jag inte att en deckarförfattare inte kan stava eller skriva intressant. En deckare hade säkert gått ner då och då om det inte vore för att orginaliteten var så halt. Jag skulle nästan vilja påstå att orginaliteten är amputerad från "deckargenren" och kriminalromanen - endast på grund av att den är så överrepresenterad.

Och det är allt jag har att säga om det.

Jag har inte en chans att komma in i Göteborg på lärarprogrammet svenska.